tisdag 28 april 2015

PS om Dala-Floda avsnittet


Här kommer fler bilder från Dala-Floda. De är tagna under den fullspäckade, härliga helgen 2011 som vi pratar så längtansfullt om i avsnittet.

Lill-Karin och hennes häst
Här går hela gänget och stickar på väg upp till fäboden
Mallar till påsöm
Flämt!
Tvåändsstickat, påsöm och kavelfrans - full pott!

I avsnittet pratade vi också om böckerna Lekker Warm av Carla Meijsen och Hönsestrik - ett sätt att sticka fritt av Kirsten Hofstätter. Den första är ny och går fortfarande att köpa, den andra får man söka efter på antikvariat.

Och som extranummer en Instabild på Helénes broderade mössa hon hade som barn. Lite nött och blekt. Men den gick att leta fram ur gömmorna i barndomshemmet för några veckor sen.

Nästa avsnitt, det sjätte som handlar om våra favoritböcker, kommer att publiceras den 7 maj. Efter vår rivstart slår vi nu av lite på takten och lägger ut ett nytt avsnitt varannan vecka. Vi hörs!

torsdag 23 april 2015

Femte poddavsnittet – Dala Floda

Vi börjar med en samling vackra vantar i en gudomlig kombination av tvåändsstickning och påsömsbroderi. Med kavelfrans inte att förglömma.

Man kan inte ha för mycket kavelfrans!


En dräktjacka med tvåändsstickade ärmar och grönt liv. De längsgående ränderna mellan stjärnorna kallas stegar. Ökningarna görs vid sidan av stegarna. 

Lägg märke till hur stjärnorna blir större i takt med att ärmen blir vidare. 


Jackan kan knäppas både åt höger och åt vänster. Praktiskt om man spiller när man äter, då är det bara att knäppa jackan åt andra hållet, så syns inte fläcken! 


De är verkligen inte rädda för lite färg i Dala-Floda. Titta bara på den här läckra virkade spetskanten i neonrosa, limegrönt och rött.

 

De tätt stickade ärmarna är lika vackra på insidan som på utsidan. Stickningen är inte alls elastisk som "vanlig" stickning utan känns mer som vävt tyg.


Och så här ser ärmarna ut innan de färgas röda. Just det här mönstret är från Gagnef, en grannsocken till Dala-Floda.

En av kurslärarna på stick- och broderikursen vi var på är Anna-Karin Jobs Arnberg, äkta Flokulla och hemslöjdskonsulent. Här visar hon upp ett tusenblomsterförkläde i yllemuslin som man hade till dräkten när man skulle vara som finast.


Och det här är Gisela Arnberg, Anna-Karins svärmor som är en enastående tvåändsstickare.


Gisela, som flyttade till Dala-Floda från Örebro, säger blygsamt att hon bara stickat det som behövts. Att hon lärde sig att tvåändssticka var för att hennes son Matts (som är violinist i Stockholmsfilharmonikerna och riksspelman) måste ha en livtröja när han var med i spelmanslaget.

– Det var svårt att hitta någon som kunde lägga upp, men Lisas Karin kom ihåg. Hon var säkert över 80 när hon lärde mig, berättade Gisela. 
Sedan stickade Gisela många tröjärmar och vantar. Garnet kom förstås från Wåhlstedts.


Dala-Floda Värdshus kan vi varmt rekommendera. Även till de stackare som inte stickar. Här kan ni trösta er med god, ekologisk mat, vacker miljö och ett varmt och vänligt omhändertagande.

Till årets stick- och broderkurs finns det fortfarande ett fåtal platser kvar. Kolla här!


Lite länkar:

Ivar som vi nämner är Ivar Asplund som har kurser i tvåändsstickning.

Dödergök är ju Dödergök, som också har kurser i tvåändsstickning.

Laila Durans har gjort underbara böcker med många bilder från Dala-Floda. Du hittar böckerna här.


Boken med gamla broderimönster från Tyskland heter Alte Volkskunst, Kreuzstich ein werkbuch och ser ut så här. Att titeln är på tyska är inget att hänga upp sig på, för den innehåller bara en massa blad med korsstygn på.

Och så här lyriska låter vi när vi pratar om Dala-Floda:




onsdag 22 april 2015

PS om vantar



Vi måste ju bara tipsa om Solveig! Fantastiska Solveig Larsson som stickar de vackraste av vantar. Personliga och unika med traditionella mönsterdetaljer kombinerade med egna. Hon har givit ut flera böcker, mönsterhäften och vantkalendrar på Lumio förlag.

På sidan solveigs-vantar.se finns mycket att se, läsa och göra. Missa inte fliken "Personer" där du kan läsa om flera namnkunniga kvinnor inom stickningsområdet. Och under fliken "Vantar" finns ett galleri som heter duga med mer än 150 par vantar att titta på. Flera fina mönster att ladda ner finns också. Missa inte Solveigs vantar!



torsdag 16 april 2015

Fjärde poddavsnittet – vantar


När man börjar sticka vantar kan det vara svårt att sluta. Vilket är rätt bra med tanke på att vantar måste vara det plagg som man lättast tappar bort. 

Tumkilen är antagligen en norsk uppfinning.
Det viktigaste på vanten är tumkilen, tycker vi i Tumkilens vänner (det är ingen formell förening utan det räcker med att man tycker att tumkilar är bra så kan man räkna sig som medlem).

En instickad tumkil gör vanten mer ergonomisk och skönare att ha på sig. Tumkilen kan också bli en vacker dekoration på den annars lite tråkigare baksidan.

Johannes vantar som har både tumkil innan tummen
 och en omvänd tumkil efter tummen.
Vantens mönster styr lite var tumkilen placeras. Det brukar ofta vara 3-5 maskor in på undersidan av handen. Men en del föredrar att ha tumkilen och tummen helt på sidan av vanten.


Heléne älskar sina strumpstickor, medan Johanne alltid
stickar med två rundstickor i stället för strumpstickor.
En tumregel är att ungefär halva handens maskantal behövs till en tumme. Ursäkta den dåliga ordvitsen – ibland är det svårt att låta bli...

Heléne har ett bra sätt att få till snygga ihoptagningar på toppen av vanten. Hon stickar in en  kontrasttråd mellan de två maskorna som stickas ihop, då täpper man till glipan som annars kan bildas.


Om ni nu undrar hur Helénes alldeles lilla lillfinger ser ut så kan ni titta på bilden här nedan.


Det fina vantmönstret heter Eve av designern Julia Müller och kallar sig Laris Design, på Ravelry.

Men Heléne vill inte rekommendera att man sätter pärlor på vantar som man tänker ha på sig när man går till affären och handlar och ska bära hem tunga kassar. Då gnager pärlorna hål på både vantarna och händer.



En kvinna som har en stor samling vantar är Erika Nordvall Falck. Hon har mer än 100 vantar från Norrbotten i sin samling och många är samiska. Men så började hon också samla på vantar redan som tonåring, eftersom hon var intresserad av traditionella mönster redan då. 


Erika Nordvall Falck med några av sina vantar från Norrbotten.

När hon var på Nordiska muséets stick-café i höstas berättade Erika, bland annat, att man kan se på vantarnas mönster och färger varifrån i Norrbotten de kommer. Däremot finns det ingenting som visar om det är en man eller kvinna som ska bära vantarna.


Härliga färgkombinationer som är typiska för samiska vantar. De enfärgade vantarna
 i raden  under är gjorda med mönster som mer påminner om flätstickning.
Hon hade också hittat en bok från 1673 där stickning i Norrbotten omnämns. Ungefär samtidigt brukar man säga att stickningen för första gången kom till Sverige – men till Halland. 


Erika har också räddat Skaite-Marias vantar undan förgängelsen. Skaite-Maria i Jokkmokk stickade vantar och kombinerade mönster som ingen annan kring förra sekelskiftet och Erikas dokumentation av och beskrivning till vantarna hittar du här.

Erikas pappas kusin var Teres Torgrim, som också är en kändis i världen av stickade vantar. Hon var den som tecknade av mönstren på gravvantar från 1600-1700-talet när kyrkan i Jukkasjärvi renoverades 1947.

Det finns en tvåändsstickad vante som med säkerhet kan dateras till 1688 – men kan vara också äldre. Den hittades vid Borns hyttegård i Falun 1974.

Men allra äldst är Sten Svantesson Stures vante från 1500-talet. Den finns i Uppsala Domkyrkas museum. Men vanten är antagligen inte stickad i Sverige. 

Den lilla lilla vanten (bara 8 cm bred) ligger i en monter
i Skattkammaren, Domkyrkan i Uppsalas museum.
Sten Svantesson Sture bar denna vante på sin hatt som ett tecken på sin förlovning med en Freuchen Sophia. Hör historien om hur det kom sig att vanten blev bevarad till våra dagar i nya avsnittet av Nördic Knittng.

Lite länkar:


Hermanna Stengård föddes 1860 på Gotland, hon samlade in gamla plagg och tecknade ner mönstren, en fantastisk kulturgärning. Hennes bok "Gotländsk sticksöm" kom nyligen i nytryck.

Titta gärna i Nordiska museets digitala arkiv.

Katarina Wiberg har ett bra tips för hur man gör för att få tummarna gjorda, sticka dem innan hela vanten är färdig!

Fjärde avsnittet av Nördic Knitting handlar alltså (mest) om vantar. Du kan lyssna här, direkt i din dator, eller ladda ner det till din telefon.



fredag 10 april 2015

PS om att sticka mössor



För många år sen stickade jag mössan We Call Them Pirates efter Hello Yarns utmärkta mönster. Eftersom jag var mån om att göra en extra varm och extra ostickig mössa började jag med att sticka en decimeterbred infodring av kabeltvinnat virkgarn (jo, ni läste rätt).

Det blev inte så bra. Titta bara på den tjocka valken/kanten som går tvärs över andra raden med döskallar. Men det blev garanterat en mössa som inte sticks. Kanske främst för att den fula valken gör att jag aldrig använder den.

I det tredje avsnittet pratar vi mycket om uppläggningar, ökningar och minskningar. Här kommer därför några länkar till de olika sätt vi nämnde.


Hej från Heléne & Johanne!


torsdag 9 april 2015

Tredje poddavsnittet – Sticka mössor

En mössa är det perfekta nybörjar-projektet om man vill prova att sticka med flera färger. Inga tumkilar och tummar och inga hälar att hålla reda på. Bara att sticka runt, runt, runt...

Men det gäller att vara noga med masktätheten. Det är särskilt viktigt när man stickar en mössa, om man är angelägen om att den ska få rätt passform.

Det hjälper inte att man stickat sedan urminnes tider (det vill säga 1980-talet), man kan råka ha fel masktäthet ändå.


Det hjälper heller inte att man har gjort mönstret själv och använt precis det garnet tidigare. Man måste tydligen kolla masktätheten ändå. Annars får man repa upp och sticka om.


Vilket inte bara gör att man blir bättre på att mäta masktätheten nästa gång, man blir en mer ödmjuk och bättre människa också. Kan man hoppas i alla fall.

Mössan med mönster av hundar har en resårkant i flera färger där de räta maskorna stickats med bottenfärgen och de aviga maskorna med mönsterfärgen. Det blir en lite mindre elastisk, men det blir varmare om öronen med dubbelt garn i resåren.

Johannes favorit är annars en dubbelvikt kant som vikts längs ett hålvarv och därför pryds av en söt picotkant, som det kallas.



När mössan är färdigstickad behöver den ibland slätas till. Det blir gärna lite bubbligt när man stickar med flera färger. Antingen kan man stryka mössan försiktigt med ett strykjärn och en fuktig handduk emellan.


Eller så kan man spänna upp den runt en tallrik för att den ska få en lite mer baskerliknande form. Men var försiktig så att inte resårkanten töjs ut för mycket!

Och så här fin blev Helénes färdiga mössa Richard the Roundhead. Lägg märke till den eleganta, klädda knappen på toppen.

Den skulle också kunna blockas till formen av en basker, men Heléne föredrog att ha den mer som en luva. Det är den skotska stickdesignern Kate Davies som gjort mönstret till förmån för Gawthorpe Textiles Collection. Heléne råkar kalla beskrivningen för "gratis" i podden, men det är den alltså inte.


Mössan Shwook med traditionella shetländska bårder skapades av Hazel Tindall för Shetland Wool Week 2014 - mönstret finns fortfarande att hämta från webbsidan.

En bra bok om hur man konstruerar olika mössor är Sticka med nordisk tradition av danska Vibeke Lind. Boken kom ut på svenska 1983 och är sedan länge slutsåld. Däremot har boken givits ut igen på danska; Strik med nordisk tradition.

Och så här ser en Bingemössa från Halland ut stickad av Karin Kahnlund. Visst finns det vissa likheter med OXO-mönstret i fair isle-stickningen? Och en hel del gemensamt med vävda band och stickmönster från Estland har den också.



Det magiska talet när man ska sticka Fair Isle-mössor är 120 maskor på ett varv. Det går att dela i så många tal: 2, 3, 4, 6, 8, 10 och 12. Bra att veta när man ska välja mönsterrapporter ur en bok.

Mer tips om hur man stickar mössor får ni om ni lyssnar på Nördic Knitting avsnitt 3.




Av Johanne Ländin

tisdag 7 april 2015

Vintage Shetlandsgarn till salu!


När Heléne höll ett föredrag om Shetland på 2stickares soppslöjd för snart ett år sedan fick vi en kul överraskning – vi fick träffa Gunnel Melchers.

På 1980-talet var hon den enda som importerade shetlandsgarn till Sverige och en av hennes tröjor i det klassiska OXO-mönstret är med i Uuve Snidares bok "Fiskartröjor".


– Jag reste till Shetland första gången 1979 för att delta i en kurs i stickning tillsammans med min då 13-åriga dotter. Jag visste egentligen ingenting om Shetland, men blev omedelbart fascinerad av människorna och språket, berättar Gunnel.
Hon hade med sig en bandspelare och året därpå startade hon ett projekt om det nordiska inslaget i shetlandsdialekten.
– Det har blivit ett livslångt intresse och stickningen har funnits med hela tiden, säger hon.

Gunnel jobbade då på den engelska institutionen på Stockholms universitet och undervisade i lingvistik (språkvetenskap), men hann samtidigt sälja garn och göra stickmönster.
– En stor framgång var när jag fick in en tröja som jag kallade "Från mörkt till ljust" i ICA-kuriren. Den kom egentligen till av misstag och min shetländska sticklärares omdöme var: "What's happened ta dis een?"
Det var samma tröja som senare hamnade i Uuve Snidares bok.
Nu funderar Gunnel på att själv skriva en bok om sina äventyr på Shetland med titeln "Language and Social Knitworks" och det tycker vi nördiga stickare vore toppen!

Ännu roligare är att Gunnel fortfarande har en del fint, gammalt shetlandsgarn kvar från 1980-talet – som hon säljer. Det passar att sticka tröjor, mössor och vantar med och det mesta är tillverkat av Jamieson's på Shetland, en del kommer också från skotska fastlandet, från ett numera nedagt spinneri (Hunter's of Brora)

Lite av Gunnels garn i olika lila nyanser.
Obs! Bilden gör inte färgerna rättvisa.

Gunnel och hennes garn finns i Bromma. Hon har – håll i er nu – minst 150 färger i tvåtrådigt shetlandsgarn (30-gramshärvor) och många färger av tretrådigt garn, samt guernseygarn (från norra England) och Arangarn.

Gunnel har öppet enligt överenskommelse och nås på 08-25 66 66 eller gunnel.melchers ATtele2.se (byt ut AT mot @)



måndag 6 april 2015

PS om shetlandsull

Stort tack till alla som lyssnat och hört av sig! Vi känner oss mycket peppade att jobba vidare med podden. Nästa avsnitt kommer att handla om mössor.

Här kommer ett kort videoklipp från Jamieson&Smith i Lerwick inspelat under Shetland Wool Week 2014. Här kan du se, och framför allt höra!, den fantastiske Oliver Henry som arbetat på företaget sen han var tonåring. Här berättar han om hur ullen sorteras innan den skickas iväg för att spinnas eller förädlas på andra sätt.


Datum för Shetland Wool Week 2015 är den 26 september - 4 oktober.



torsdag 2 april 2015

Andra poddavsnitttet - Fair isle-stickning

Den här gången har vi hamnat i en annan ögrupp norr om Skottland. Shetlandsöarna. Till den hör den lilla ön Fair Isle – som inte bör blandas ihop med de danska Färöarna  en bit därifrån. Men det blandas friskt hela tiden och det är inte ovanligt att det i slarvigt översatta stickböcker står om färöstickning när man menar fair isle-stickning.



Förr var Shetlandsöarna var en fattig ögrupp långt ute i Atlanten. Men på den tiden när båtar var det snabbaste sättet att färdas på var det ändå inte en isolerad plats. Tvärtom var "huvudstaden" Lerwick en hamn som trafikerades flitigt på väg mellan Europa och Amerika.

Förutom fiske så försörjde man sig först på att sticka skira spetssjalar för avsalu i Skottland och England. Sedan började man sticka mönster med väldigt speciella mönsterrapporter som kallas för oxo-mönster. Mellan de större oxo-mönstren (på 9–13 varv) klämde man in mindre mönsterbårder (på 5-7 varv), så kallade peerie borders. Peerie betyder liten på skotska.

Fair Isle-mönster är symmetriska – lätta att lära sig utantill och går därför fort att sticka. 
Mittenvarvet markeras alltid med en avvikande färg som inte ser ut att höra ihop med de andra färgerna – men som får stickningen att leva. Tack vare att shetlandsgarnerna är lite luddiga flyter också färgerna ihop och det kan ge en nästan en skimrande effekt.

Det finns olika teorier om hur Fair Isle-mönstret uppstod på Fair Isle. En populär skröna är att mönstren kom med flaggskeppet El Gran Griffon, som tillhörde den spanska armadan och förliste på ön 1588. Men det dröjde i så fall länge innan stickerskorna började använda de spanska mönstren när de stickade. Drygt 200 år. 



En annan teori är att mönstren är gamla religiösa symboler, särskilt som X:et i oxo-mönstret onekligen är en form av kors. Men stickdesigern Alice Starmore har gjort ett experiment med en grupp på 78 elever mellan 11 och 13 som fick i uppgift att rita geometriska mönster på ett rutpapper och många av de mönster de åstadkom var de vanligaste och tidigaste fair isle-mönstren. Så sådana mönster kan uppstå utan religiös anknytning, menar Alice.



Den troligaste teorin är att mönstren har sitt ursprung i de
baltiska länderna. På de trädlösa Shetlandsöarna importerade man timmer därifrån, så visst fanns det kontakt.

Det finns ett par mössor och "påsar" daterade till 1850 i klara färger och fina garner bevarade på ett museum. Inget liknande i stickväg fanns vid den tidpunkten på Shetlandsöarna. Garnerna som användes då var enklare och färgerna inte lika exklusiva som på dessa tidiga mössor och påsar. Inte förrän efter 1900 började fair isle-stickningen kunna mäta sig med mössorna på museet, vilket talar för att 1850-talsmössorna nog inte var stickade på Shetlandsöarna.

Fina bilder på gammal fair isle-stickning hittar man i Shetlands musuems bildarkiv.

Men när prinsen av Wales satte på sig denna pullover var fair isle-stickningens lycka gjord. Bättre reklam kunde man inte få på den tiden.




1920-talet blev en gyllene era för fair isle-stickning på Shetlandsöarna. Betalningen till stickerskorna var inte särskilt lysande, men kvinnorna kunde bidra till försörjningen med sitt arbete. Det stickades i stort sett i varje liten stuga och kallades därför för "cottage industry".

Men så kom 1970-talets oljeboom. Den som var så bra för Shetlandsöarna i övrigt var nära att utrota stickningen. Nu betalade det sig bättre att jobba på kontor än att sitta hemma och sticka.




Fair isle-stickningen har ändå överlevt och barnen på Shetlandsöarna får lära sig att sticka i skolan. Varje år arrangeras numera en ullvecka som stickare från hela världen kommer för att vara med på. I år hålls Shetland Wool Week 26 septer–4 oktober med massor av workshops och andra aktiviteter.



Heléne har redan varit där två gånger, men för Johanne är det fortfarande en dröm som väntar på att gå i uppfyllelse.

Mer om Helénes besök på Shetlandsöarna hör ni i andra avsnittet av Nördic Knitting!

Foto: Helene Wallin
Text: Johanne Ländin

Länkar till en del av det vi pratade om: 
Den återskapade tröjan som Heléne vill sticka finns här.
Elizabeth Lovicks blogg heter Northern Lace.
Shetlandsgarn kan köpas från Jamieson´s & Smith i Lerwick  (deras tröjgarn heter 2ply jumperweight) och Jamieson´s i Sandness (deras tröjgarn heter Spindrift).. Men också på Loop i London, Stackmora Vävstuga , Luftmaskan och  Limmo design i Sverige.
Shetland Textile museum har också en blogg.
Johanne kan rekommendera "myshetlandgarden" på Instagram eftersom det är så fina bilder från Shetland.

Du hittar andra avnsittet på iTunes ("nordicknitting") eller så kan du lyssna direkt i din dator här.

onsdag 1 april 2015

PS om Alice Starmore

Det har varit väldigt roligt att få så många snälla kommentarer och mycket uppskattning från er som lyssnat på första avsnittet. Tack!
Aldrig hade vi vågat tro att det fanns så många andra nördiga stickare...

I morgon kommer nästa avsnitt. Vi kommer att hålla oss kvar i Skottland, men flytta oss från Hebriderna till Shetlandsöarna.

Men först vill vi bara visa en liten filmsnutt av Alice Starmore på stranden på ön Harris där hon färgar ull i en gryta över brinnande torv.


Vi hörs!

Heléne och Johanne