söndag 16 juli 2017

58. BREAKING NEWS: Gammal vante blev ännu äldre!

Det finns två unika tvåändsstickade vantar på Dalarnas museum i Falun. Båda har tidigare daterats till 1600-talet. Den ena, så kallade Bornvanten, hittades i en slagghög vid Borns hyttegård under en utgrävning 1974, medan andra, Bergsfogdevanten, hittades i en husgrund i kvarteret Bergsfogden i slutet av 1980-talet.

Nu har de båda vantarna blivit kol 14-daterade – och du kan aldrig gissa vad som hände...
Den ena vanten visade sig visserligen vara lite yngre än vad man hade trott, medan man kunde konstatera att Bornvanten i stället var äldre – ända från 1500-talet!

Bornvanten ligger under plexiglas i golvet
 precis där dräktuställningen börjar. Foto: Privat

Det finns en intervju med en av museets arkeologer på svtplay och en artikel från tidningen Dalademokraten om det nya sensationella fyndet.

Den nya dateringen gör Bornvanten till det äldsta tvåändsstickade plagget i Sverige och dessutom innebär det att tvåändsstickningen måste ha varit etablerad i Dalarna redan under 1500-talet eftersom vanten inte är något som en nybörjare kunnat åstadkomma – oerhört fint stickad och med frans. Så nu måste vi nog skriva om Sveriges stickhistoria också.

Anna-Karin Jobs Arnberg är verksamhetschef på Dalarnas museum, men även skicklig påsömsbrodös, hemslöjdskonsulent och spelman. Dessutom född och uppvuxen i Dala-Floda. Anna-Karin började redan som ung att samla dräktdelar och gamla, vackra textilier från trakten.

Anna-Karin älskar att både tvåändssticka och brodera påsöm. 
Hon är väldigt generös med att visa sin samling och håller också kurser i påsöm för att föra kunskapen vidare. När vi besökte henne hemma i Dala-Floda tidigare i somras hade hon med sig en hel hög med godbitar som vi fick dregla över beundra, klämma och känna på.

Några av de läckraste påsömsvantarna i världshistorien!

På Dalarnas museum blev de förstås oerhört glada över att den gamla vanten visade sig vara äldre än man trott. Arkeologerna kommer så småningom att skriva mer om den unika Bornvanten och vad den nya dateringen innebär. 

Varje påsömsbrodös har sin egen stil,
så blommorna skiljer sig åt  på de olika vantarna.

Det är också möjligt att man kan gå vidare och låta undersöka fibern i vanten, en sådan undersökning skulle kunna visa var fåren som ullen kommer ifrån har gått och betat. 

Kavelfransen längst ner  på kanten gjordes också i flera färger.

Anna-Karin berättade inte bara om Bornvanten, utan också om den fantastiska textila skatt som folkdräkterna i Dalarna är. Hur kommer det sig att de blivit så speciella och levt kvar så länge just där?

Kvinnorna hade ofta halvvantar för att alltid kunna utföra jobb
 och för att kunna vända bladen i psalmboken förstås.
Inte alla vantar var broderade utan många är också stickade i flera färger – gärna tre färger per varv.

Eftersom man inte ritade upp mönstret först kunde det visa sig att det inte
gick jämnt ut på varvet. Men det blir ju fint ändå.
De fina livjackorna hade gröna liv av vadmal och ärmar som färgades röda när de var färdigstickade.

Stjärnorna på de stickade ärmarna kallas rosor i Dala-Floda, precis som i Norge.
Eftersom man ökade antalet maskor per varv på ärmarna allteftersom blev också stjärnorna/rosorna större och större – därför stickade man ett nytt mönster för varje ny rapport.

De snirkliga bården mellan rosorna kallas för stege och var ett
smart sätt att dölja skarven som bildades mellan två strumpstickor.

Mönstret på ärmarna ser lite olika ut i olika socknar. Det finns också fantastiska jackor med påsöm i stället för stickade ärmar.

En bit av en ärm med mönster av akvilejor som är ett broderimönster från början.
Om du är sugen på att lära dig tvåändsstickning, påsöm och ullkännedom så startar en kurs med Anna-Karin Jobs Arnberg, Karin Kahnlund och Sonia eller Roger Bush från Wålstedts Textilverkstad som lärare i början av augusti.



Vi nämner också boken Tvåändsstickat av Birgitta Dardanell och Ulla Danielsson som fortfarande går att köpa.

Lyssna på denna härliga intervju med Anna-Karin i den smartphone eller direkt här i bloggen.


Nu tar vi lite semester från poddandet, men hörs snart igen! Under tiden hoppas vi att ni stickar så långsamt och krångligt ni förmår.








söndag 2 juli 2017

57. Wålstedts - en spinnande saga!

På hösten 1918 kom Lennart och Mary Wålstedt till vackra Dala-Floda i Västerdalarna, slog sig ner där, grundade en textilverkstad och räddade det svenska lantrasfåret.

Idag – 99 år senare – är det barnbarnsbarnbarnet Sonia Bush och hennes man Roger som spinner vidare i det gamla familjeföretaget.

Fjärde generationen av släkten Wålstedt.

Wålstedts garn är speciellt eftersom det spinns av långa fibrer från ryafår som ger det en särskild glans och styrka. Det var därför Lennart och Mary var så angelägna om att den svenska lantrasen skulle finnas kvar.

Vålberggarn i skiftande färger.
Men det är svårt att spinna långa fibrer i spinnmaskiner, så det krävs särskilda maskiner för att klara det. De maskinerna köptes från Tyskland på 1930-talet.
Det var förstås en katastrof när verkstaden sedan brann ner 1943 – mitt under pågående andra världskriget, vilket gjorde det omöjligt att ersätta de förstörda maskinerna eller skaffa reservdelar.

Lösningen blev i stället att bygga en mekanisk verkstad och laga maskinerna med egenhändigt tillverkade reservdelar. Som tur var så var Sonias morfar Lasse en riktigt kreativ och klurig (och dessutom förödande charmig) typ som hela tiden kom på nya uppfinningar – som den här spinnrocken gjord av ett cykelhjul.

Cykelhjulsspinnrocken funkar fortfarande!
Förutom att spinneriet fortfarande är fullt av Lasses fina uppfinningar kan man också fynda annat spännande som hamnat i gömmorna under gångna decennier. Som det fantastiska SAS-garnet från 1953 som Roger råkade ramla på uppe på vinden en dag.

Garnet är färgat i en underbar varmröd nyans och i så bra skick att det är som om det vore nytt. Och, jo det är till salu.

Bästa materialet till flygplansstolar är förstås ull
 eftersom det inte brinner särskilt bra.

Många textilhantverkare och textilkonstnärer, som Märta Måås Fjetterström (som tillverkar mattor) och Alice Lund Textilier använder just Wålstedts garner.

De har också precis fått en beställning på garn av konstnären Helena Hernmarck som ska göra textila utsmyckningar till en jätteskyskrapa som ska byggas i New York. En av hennes bildvävar finns att beskåda på Dalarnas museum.

De senaste två åren har Wålstedts haft en tävling för formgivare av stick- och vävmönster. Förra årets vinnare blev en stickad väst som man kunde se utställd på Galleri Yamanashi i Gamla stan i Stockholm.

Den vinnande västen.

Man anordnar också årliga ull-SM och spinn-SM och i år sker det helgen 30 sep–1okt.

Wålstedts är också ganska ensamma om att göra z-tvinnat garn som man använder till tvåändsstickning – den speciella stickteknik som varit den vanliga i Dalarna i forna tider.
Sonia har provat, men föredrar när det går fortare att sticka!

Sonias tvåändsstickning går framåt, men långsamt.
Sonia och Roger brukar vara med på Syfestivalen på Stockholmsmässan i Älvsjö om man vill träffa dem och känna på garnet. Men det finns också en webshop.

Provlappar uppstickade av Våldbergsgarnet.

Lyssna på intervjun med Sonia och Roger här eller i din smartphone. Ljudet är lite svajigt denna gång eftersom vi var fyra runt mikrofonen och rummet vi satt i var lite för stort för skapa en bra ljudmiljö. Vi hoppas att ni har överseende med det!


söndag 18 juni 2017

56. Livsviktig stickning i Lettland



Vår expert på Lettlands stickning: Ligita Veigurs
I Lettland har stickningen verkligen varit livsviktig och är det fortfarande. Ligita Veigurs är född i Sverige av lettiska föräldrar, så hon är tvåspråkig och stickare förstås! Hon ägnar sig, bland annat, åt att importera vantar från Lettland till Sverige och kan berätta det mest om de traditionella mönstren och vad symbolerna betyder.

Att mönstren överlevde ockupationstiden då Lettland var en del av Sovjetunionen berodde på att man stickade i hemlighet. Det var ett sätt att hålla fast vid sina rötter och den egna kulturen. När Lettland blev självständigt betydde det att man kunde välja mönster och färger fritt och det fick stickningen att blomma som aldrig förr. 

Det märks fortfarande när man besöker Lettland att det stickas överallt. 
Gärna på stickor 1,5 och tunna ullgarner. Behöver vi ens påpeka att det är sådant vi gillar här på Nördic Knitting eller är vi tjatigare än din mamma då?

En av höjdpunkterna för stickälskare är den årliga Hantverksmarknaden i på det Etnografiska friluftsmuseet i Riga. Ligita besöker marknaden nästan varje år och har sett hur den växer och förändras.

Försäljarna är klädda i folkdräkt förstås!


Den perfekta souveniren. Antagligen stickad på 1,5 mm.

Experiment med nya färger ser det ut som.
Ligita berättar att stickningen fortfarande utvecklas, man provar gärna nya mönster och andra färger än de traditionella. Det är ett levande hantverk i högsta grad!

Skulle vi våga kombinera färger på det här sättet i Sverige?

Det är lite som om man skulle ha en jättestor hantverksmarknad på Skansen som alla hållit på och jobbat inför i ett års tid. Här finns allt, inte bara stickat. Kolla gärna in denna visning på nätet. Men varning! Sedan vill man åka dit.




Den här boken ovan kom Johannes man hem med för några år sedan. Den visar hur man skapar ett stickmönster genom att börja med att rita ett enkelt kors. Oerhört fin men svår att förstå om man inte kan lettiska... (Och gissa hur Johanne vet det).


En äldre stickbok som Ligita tog med och visade med en titel som bara hon kunde uttala. Om man har tur går den att hitta på antikvariat. Det är en riktig raritet.


Som tur är finns det nyare böcker som fortfarande går att köpa. Som den här av Maruta Grasmane.


Den finns på museet för folkdräkter Sena Klets centralt i Riga. Ett bra ställe att besöka för att se stickade plagg om man råkar befinna sig i Riga när det inte är marknad. Och runtom i Lettland är det mindre marknader hela tiden där man kan köpa stickade vantar och sockor.

Det är också på Sena Klets hemsida man kan anmäla sig till höstens stickretreat i Lettland.

Den här fina lettiska vantboken har kommit på engelska nu också. Man kan köpa den av Ligita, som har några ex kvar.





P.S. Det finns fortfarande platser kvar på Johannes stickresa till Skottland i höst. Det finns nu ett mer detaljerat program  som man kan få härifrån.

Kom och hälsa på mig i Högländerna vettja!

Vill man inte åka så långt så kan man i stället vara med på Sticksymposium i Linköping med temat Sticka retro. Heléne har en av kurserna om hur man stickar mönster och vågar klippa!


Och vill man veta varför stickningen alltid har varit och fortfarande är så livsviktig i Lettland så ska man lyssna på det här!


söndag 4 juni 2017

55. Snart semester(stickning) igen!

Den ovanligt kyliga våren har gjort att man knappt fattat att det snart är sommar. Men hörrni, snart är det sommar – och på Nördic Knitting har vi börjat ladda med planering av semesterstickning.

Som vanligt är det spetssjalar som hägrar. Därför kommer här en liten present till alla lyssnare: beskrivningen till Avigmaskans sjal som Heléne gjort för länge sedan och nu har fräschat upp!

Här har vi fått låna en fin bild på sjalen av maritasmaskor.blogspot.com
Det som utmärker en utmärkt semesterstickning är att den ska vara portabel och ha någorlunda lättfattlig beskrivning – gärna en som går att memorera. Den här spetssjalen tickar alla boxar som man säger...

Johanne har ju redan varit ute och farit en del i Europa under våren. Först fyllde hennes man 50 år och skulle nödvändigtvis fira det utomlands. Det blev München i södra Tyskland. Där finns det många garnaffärer, men den allra mest speciella ligger lite utanför i den lilla staden Pfaffenhofen... vi talar förstås om Wollmeisebutiken.

Men eftersom Johanne numera har Wollmeisegarn runt hörnet hemma i Stockholm blev det inget besök i Pfaffenhofen denna gång. I stället tog hon elcykeln till Die Mercerie.

I förgrunden syns garnet från Quince & Co,
men det var inte "rätt sort".

Det fanns lite allt möjligt att köpa, inte bara garn.

En trevlig butik på det hela taget
och man kunde fika och dricka kaffe längst in.

Efter München bar det av till Paris och där hann Johanne med två besök i garnbutiker. Först LÓisivethe, där hon varit tidigare. 

På onsdagar är det stick-café,
 som är så populärt att man måste boka plats.
Som hörs på namnet så kan man både handla garn och dricka te/kaffe och fika i denna butik. Är detta en trend, månntro?

Småhärvorna lockade till köp, men...

Även här fanns garn från Quince & Co, men fel sort.

Den andra garnbutiken hette passande nog La Droguerie. Här köper man sina droger helt enkelt! (Fritt översatt från franska.) Och här slog Johanne till på ett par 30-gramskoner med glittrigt mohairgarn.


Stor, tydligt skylt som gör att man kan lyckas upptäcka butiken av en slump!

Färgglada härvor möter i entrén.

Det fanns både knappar och tyger och annat tillbehör. Men ingen cafédel.
Heléne tog det istället mycket lugnt och stillsamt på hemmaplan. Kristihimmelshelgen tillbringades "på pensionat" med mycket stickning och trevligt umgänge.

I det här kamratgänget har det blivit en tradition att träffas just den här helgen på Syninge kursgård.

Det blev en skönt uppsluppen stämning när vi pratade om semester och stickning. Men vi kom ändå ihåg att nämna några av våra favorittips inför sommarens spetsstickning.

Här är länkar till Garnstudio för de olika hopstickningar vi pratar om i avsnittet.

Sticka ihop 2 m rätt = lutar åt höger
Överdragshoptagning = lutar åt vänster
SSK = lutar åt vänster
Centrerad dubbel hoptagning=mittmaskan centreras, 2 m minskas på var sida

I höst väntar nya resor. Johanne ska vara reseguide på en stickresa till Skottland den 12-16 oktober. Resans mål är en ganska ny stickfestival i Inverness som verkar väldigt lockande. Kolla gärna alla workshops på programmet. Och så ska vi bo på pensionat där man kan sitta och stickmysa tillsammans på kvällarna.

Ett besök på ett spinneri ingår – och så kommer Johanne att berätta och hålla workshop om Fair Isle-stickning och färglära som passar bra när man åker till stickningens förlovade land. Här kan ni läsa mer om resan och anmäla intresse genom att mejla annaATscotlandstours.se (byt ut AT mot @)

För den som inte vill åka så långt som till Skottland så kommer Johannes kurs i Färglära med fördjupning om Fair Isle-stickning att hållas utanför Ludvika den 17 september. Läs mer om den på Vävglädje.

Johanne vill också gärna visa upp sitt bästa loppisfynd 2017 alla kategorier: 2 nystan Angorina Lyx som fanns på en loppis i Norrtälje för 5 kr/styck. Så värda! Johanne var lika upphetsad som Knut Knutsson i Antikrundan brukar vara när han hittar någon riktigt gammal raritet när hon rotade fram dessa rosa raringar längst in i en låda...

Finns det någon nu levande stickare (född före 1980)
 som inte har stickat i Angorina Lyx? 
Och så ett sticktips för sommarens glada fester: björnbärsmönstret! Lyssna på avsnitt 55 här (eller via din app) så får du veta när du INTE ska ge dig på att sticka det.


tisdag 16 maj 2017

54. Ja vi elsker denne strikking!

För att fira den 17 maj ordentligt bjuder vi på fyrahundra år norsk stickhistoria!
Det mesta är hämtat från boken Strikking i Norge av Anne Kjellberg från 1987.


Stickningen i Norge skiljer sig inte så mycket från stickningen i Sverige de första 300-350 åren. Men sedan händer det något. Nu är de mästare på stickning! De är bättre på allt.

Det finns, till exempel, fler gamla silkesjackor bevarade i Norge än i Sverige. Elva stycken, plus fragment av en tolfte. Och fortfarande stickas det dräktjackor i Norge som tar avstamp i de gamla silkesjackorna från 1600-talet.

Detalj från en fin dräktjacka med reliefmönster.

Nystickad norsk variant av spedetröjan med fina dekorationsband.

Men de mest kända tröjorna är förstås de som stickades i Setesdal – med det klassiska oxomönstret i en bård vid axlarna och luser på bålen och ärmarna. Och den mest kända tröjan i den traditionen är förstås Mariusgenseren som vi diskuterat tidigare i avsnitt 33 som handlade om upphovsrätt. För det blev ju en rättstvist om vem som hade skapat den första tröjan med just det speciella mönstret.

Ett sådant ståhej har det minsann aldrig blivit kring något svenskt stickat! Då märker man att stickningen har en särställning i Norge som den saknar här.

Selbuvantar saknar vi också. Det var en kvinna som hette Marit Gulsetbrua, senare Emstad, som stickade den första vita vanten med en åttabladsros (eller stjärna som vi säger på svenska) i svart på ovansidan, ett enklare mönster på undersiden och tumkil (förstås!) 


Selbuvantar på Husfliden i Oslo. Bara att välja och vraka!

Selbuvantarna blev omåttligt populära och är det fortfarande.
Men det finns andra fina vantar också, med de typiska dräktbroderierna.

Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson har ca 400 vantar i
sin privata samling och dessa två gamla  godingar är norska.
Och det här är den fantastiska Carina med vantarna!

Carina räddar gamla vantar till eftervärlden genom att köpa dem eller byta sig till dem genom att sticka ett par nya, likadana till ägaren. Vilken välgärning!

Den som vill läsa mer om Selbuvantar och kanske sticka ett par egna kan vi verkligen rekommendera att investera i den ganska nya boken Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Den går att köpa här i Sverige.



En annan fin och ganska ny mönsterbok är Stora vantboken av Jorid Lindvik. Den är dessutom översatt till svenska! 


Den som hellre vill se Selbuvantar IRL kan bege sig till Selbu bygdemuseum, där det finns en stor stickutställning. Som tur är har museet även en bra hemsida  där man kan tillbringa en stor del av sin vakna tid när man läst klart det här blogginlägget.

Ett stort tack till Anne som tålmodigt förklarat vad olika norska ord betyder. Följ henne gärna på Instagram där hon heter asalmanakk och bland annat visar sina fina experiment med att växtfärga garn.

Anne är en medlem i Vottelaget och det
skymtar fler kända medlemmar i bakgrunden...

Vi vill önska alla våra norska lyssnare en koselig 17 mai! Och här följer nu avsnittet om norsk strikking som du kan lyssna på i din smartphone eller direkt här på bloggen.