lördag 9 september 2017

61. Sticka en kulturkofta!

Bara titeln gör att man vill ha boken – för vem vill inte sticka en kulturkofta?
Celia B Dackenbergs fjärde bok är, som de flesta av hennes tidigare böcker, en blandning av poetiska och fundersamma texter och fina stickmönster.

Celia stickade allt själv till boken, vilket  tog två år!
Inspirationen kommer den här gången från kulturens värld, men även en känd bandyspelares kofta har slunkit med. Celia är en fantastisk berättare och det var spännande att höra historien bakom ett till synes så anspråkslöst plagg. Men det var en riktig turkofta – mer avslöjas inte här!

Det ser kanske ut som raggsocksgarn, men
 är specialtillverkat av Östergötlands ullspinneri.
En fin liten barntröja uppstickad efter en målning av Carl Larsson visade sig vara något av ett mysterium. För hur är den egentligen gjord? Var det långa flotteringar på baksidan – eller var den kanske tvåändsstickad?

Sven med stämjärnet heter målningen,
trots att Sven håller i en morakniv och en dalahäst...
Celia tror att det kan ha varit Karin Larsson själv som gjort originalmönstret och kanske till och med stickat koftan. Celias eget mönster är lite moderniserat för att gå lättare att sticka.

Kanske är mönstret lite inspirerat av Halländska bingemönster?
Sista kapitlet i boken är en genre för sig: gubbkoftorna. Härligt grågrönbruna, med fickor, klassisk knäppning och raglanärm. Celia berättar om både lord Raglan och lord Cardigan (jo, de fanns på riktigt) och några andra gubbar som också haft koftor – som Kurt Cobain!

Har man en sådan här kofta får hösten gärna komma!
Det är koftan till höger som är en kopia av Kurts kofta. Dock inte stickad i akrylgarn som origialet troligtvis var. Och trots akrylen gick den koftan ändå på auktion förra året för 137 000 dollar...

Nu kan man sticka en själv i stället. I riktigt lyxigt garn och ändå kunna känna sig nöjd med att det blir så HIMLA mycket billigare! Ja, det betalar ju även för boken med mönstret i.

Vissa dagar behöver man verkligen en sån här kofta.
Det är förstås inte bara gubbar som gillar den här sortens kofta. Många pappor och pojkvänner har fått "låna ut" sina bekvämt stora, mysiga koftor.

Johanne fick låna en av gubbkoftorna från Celias bok och lämnade högst motvilligt tillbaka den – men den skulle ju vara med på bokkalaset på Litet Nystan nästa dag.

Det är alltid många som tycker att det är kul med bokkalas!
Vi har fått tre exemplar av Kulturkoftor (Norstedts förlag) att tävla ut. För att vara med och tävla ska du svara på frågan: Var någonstans i världen befinner sig Heléne Wallin medan Johanne är kvar i Stockholm och provar kulturkoftor?

Lämna svaret i en kommentar till detta inlägg, senast den 23 september.


Svaret får ni förstås om ni lyssnar på intervjun med Celia – både trevligt och lärorikt om en får säga det själv...

söndag 27 augusti 2017

60. Koftan i guldgarn



Silkesjackan på Nordiska museet. Foto: Mats Landin

Jomensåatte... vi verkar ha fastnat i 1500-talet denna sommar. Nu vänder vi ut och in på en kofta – eller florentinsk jacka som den egentligen kallas – från 1500- eller 1600-talet och synar den i sömmarna tillsammans med Magdalena Fick, som har flera gedigna textila utbildningar och nu jobbar på Skansens klädkammare.

Magdalena Fick har studerat silkesjackan ingående och
provstickat mönstret som hon kopierat.

För några år sedan fick Magdalena i uppdrag att dokumentera denna unika silkesjacka som finns på Nordiska museet i Stockholm. Hon ritade av mönstret, undersökte silkesgarnet som är omlindat med guldlan – en tunn, tillplattad metalltråd – och tog mått.

På baksidan syns långa flotteringar som inte har bundits. Foto: Mats Landin

Magdalena stickade också en provlapp i tunt silkesgarn med samma masktäthet som originalet. Kan ni gissa masktätheten? Svaret hittar ni i bildtexten under provlappen.

Provlappen är stickad i sysilke och har en masktäthet på 60 m=10 cm!

Jackan förvaras nu i samlingarna och finns inte att se på museet. Men vi har fått några bilder att visa och fler finns på digitalt museum. Där står det också att den har tillhört Maud Cronhielm-Törneros i Sörmland.

Är det någon textillärare som läser det här och vill
bedöma denna sömnad? Lämna gärna en kommentar!
Foto: Mats Landin

Mönsterstickningen slutar längst upp på axeln och ärmen, sedan är det bara vanlig slätstickning. Och sömnadsarbetet är inte särskilt skickligt gjort. Också det ett mysterium. Jackan måste ha varit ett lyxplagg – så varför låta en klåpare sy ihop den?

Det finns några fler exemplar av dessa fantastiska florentinska silkesjackor bevarade runtom i världen, på museum i London, Edinburgh, Glasgow, Boston, Florens och Nürnberg.

Denna jacka på Victoria & Albert museum i London har *någon* smygfotat under ett besök där. Men det finns bättre bilder på de två andra jackorna i V&A:s digitala arkiv.

En av silkesjackorna som finns på Victoria & Albert i London

Det är något av ett mysterium varifrån de kommer, vilka som har stickat dem, hur de är stickade och inte minst det guldomspunna garnet – varifrån kommer det och hur är det tillverkat?

Också denna jacka är stickad i guldomlindat garn, men med grön bakgrund.

Varför finns det inte fler jackor kvar och varför är de som är kvar så välbevarade? De har troligtvis använts som undertröjor och borde vara nötta. Och varför heter de nattröjor när de inte användes på natten?

Danska Maj Ringgard på Nationalmuseum i Köpenhamn har skrivit om liknande silkesjackor från 1500-talet som dock är reliefstickade likt skånska spedetröjor och inte flerfärgsstickade. Men ingen har skrivit om denna typ av silkesjacka med blommönster.

Eller jo, det finns ett kapitel i boken Sticka mönster av Inga Wintzell och i en Fataburen från 1942 har Gunnel Hazelius-Berg (som var med och hittade jackan) skrivit något på sidan 211.

Och på engelska finns de här böckerna, där en av silkesjackorna på Victoria & Albert museum är noggrannt dokumenterad: Seventeenth-century Women´s Dress Patterns i två delar av Susan North och Jenny Tiramani.



Så medan ni lyssnar på avsnittet om den stickade guldkoftan här eller i er smartphone ska vi skynda iväg till biblioteket och försöka få tag på den där gamla Fataburen som förargligt nog saknas i bokhyllan hemma.

söndag 13 augusti 2017

59. Hemligheten med det mjuka garnet...

Det hela började med kärleken till ull.

Att får har en värmande effekt kan illustreras på många sätt.
Dessa betar utanför Östergötlands ullspinneri.

Som liten hade Ulla-Karin Hellsten gärna flossade ullstrumpor – och hon älskade sin ullfilt med kaniner. Så när hon och Börje Norberg flyttade till en gård utanför Ödeshög och fick en tacka med lamm i present började de skämta om att starta ett spinneri.

Ullspinneriet var från början en gammal lada som byggdes om.

Sedan fick de som av en händelse tips om maskiner som var till salu från ett spinneri som skulle lägga  ner – och slog till. Och plötsligt hade de startat ett spinneri – Östergötlands ullspinneri!

Det är bara Börje som får sköta de gamla maskinerna som är från 1930- och 40-talet.

Medan många andra spinnerier tvingades ge upp och hela tekoindustrin i Svergie monterades ner så kämpade Ulla-Karin och Börje på och lyckades få sitt livsverk att överleva – även när konkursen  var nära.

De gamla kardmaskinerna gör inte bara bra garn
de är vackra också!

Och ibland gick det så bra att de dansade på fredagarna för att fira!

Garnerna som tillverkas är döpta efter omgivningen, tretrådiga Renemo har fått namnet från byn och tvåtrådiga Visjö är döpt efter sjön – förstås.

Och om man som Johanne länge har gått och funderat på vad det är som gör garnet från Östergötlands ullspinneri så extra mjukt (det är ju inte det minsta superwashbehandlat!) så kommer här en bild på "hemligheten" som ger Börje sådana superkrafter när han spinner garn.

En Spinning Jenny –
den enda i sitt slag som fortfarande är i bruk!

Hemligheten går under namnet Spinning Jenny och är en maskin som uppfanns under industrialiseringen i 1800-talets England. En imponerande skapelse. Den Spinning Jenny som finns på Östergötlands ullspinneri är den enda som fortfarande används till produktion – men det finns några andra som står på museum.

Men har man ett eget garn behöver man också mönster till garnet och det är många namnkunniga formgivare som med förtjusning använt Ulla-Karin och Börjes mjuka garner – först och främst Britt-Marie Christoffersson och Ann-Mari Nilsson.

Ann-Mari Nilsson har gjort många fina mönster,
som halskragen med stjärnorna längst fram.

Den berömda dragspelsbaskern, som är gjord av...

Ebba Stålhandske, som gjort fler modeller och mönster
till Östergötlands ullspinneri.

Ebba Stålhandske skapade en riktig bestseller när hon stickade dragspelsbaskern.

Och Celia Dackenberg använde garn från Östergötlands ullspinneri till sin Sagornas stickbok och nya boken Kulturkoftor som kommer i höst är stickade i samma.

Förra året var Celias plagg från Sagornas stickbok
 utställda på ullspinneriet.

Och gissa om Ivar Asplund använt en del Visjögarn i sin kommande bok med fina flätstickade mönster! (Vi har fått tjuvtitta).


Sin fina projektväska köpte Ivar när han besökte ullspinneriet.

Under sommaren har Britt-Marie Christoffersson haft sin utställning "Brodera på stickat" på ullspinneriet. Det var en spektakulär upplevelse att få se den.

Alla provlappar är  faktiskt handstickade av Britt-Marie.

En spännande gjord kofta.

En rätstickad kofta med extra allt! 

Inspirerande och imponerande!

Britt-Maries utställning lockade många besökare. Så många att garnet nästan sålt slut! Se hur tomt det är i hyllorna bakom Ulla-Karin och Börje... 

De lovade dock att det kommer att fyllas på till hösten. 

Vilken fantastisk gärning detta par har bidragit med!

Men ibland får kärleken till ullen stå tillbaka för att de ska få lite tid för varandra. Då åker de på dejt, bara de två. Samma dag som intervjun gjordes skulle de faktiskt iväg till något hemlig ställe på kvällen... 

Lyssna på deras spännande berättelse om hur de fått sitt spinneri att överleva mot alla odds – om hur räddningen oväntat kom från Japan och vad Börje fick lära sig av en skräckinjagande man som hette Bertil Jonsson!



PS.Vi tror att vi talar för alla våra lyssnare när vi framför ett hjärtinnerligt tack till Ulla-Karin och Börje för att de träget fortsatt att spinna sitt fantastiska garn!




söndag 16 juli 2017

58. BREAKING NEWS: Gammal vante blev ännu äldre!

Det finns två unika tvåändsstickade vantar på Dalarnas museum i Falun. Båda har tidigare daterats till 1600-talet. Den ena, så kallade Bornvanten, hittades i en slagghög vid Borns hyttegård under en utgrävning 1974, medan andra, Bergsfogdevanten, hittades i en husgrund i kvarteret Bergsfogden i slutet av 1980-talet.

Nu har de båda vantarna blivit kol 14-daterade – och du kan aldrig gissa vad som hände...
Den ena vanten visade sig visserligen vara lite yngre än vad man hade trott, medan man kunde konstatera att Bornvanten i stället var äldre – ända från 1500-talet!

Bornvanten ligger under plexiglas i golvet
 precis där dräktuställningen börjar. Foto: Privat

Det finns en intervju med en av museets arkeologer på svtplay och en artikel från tidningen Dalademokraten om det nya sensationella fyndet.

Den nya dateringen gör Bornvanten till det äldsta tvåändsstickade plagget i Sverige och dessutom innebär det att tvåändsstickningen måste ha varit etablerad i Dalarna redan under 1500-talet eftersom vanten inte är något som en nybörjare kunnat åstadkomma – oerhört fint stickad och med frans. Så nu måste vi nog skriva om Sveriges stickhistoria också.

Anna-Karin Jobs Arnberg är verksamhetschef på Dalarnas museum, men även skicklig påsömsbrodös, hemslöjdskonsulent och spelman. Dessutom född och uppvuxen i Dala-Floda. Anna-Karin började redan som ung att samla dräktdelar och gamla, vackra textilier från trakten.

Anna-Karin älskar att både tvåändssticka och brodera påsöm. 
Hon är väldigt generös med att visa sin samling och håller också kurser i påsöm för att föra kunskapen vidare. När vi besökte henne hemma i Dala-Floda tidigare i somras hade hon med sig en hel hög med godbitar som vi fick dregla över beundra, klämma och känna på.

Några av de läckraste påsömsvantarna i världshistorien!

På Dalarnas museum blev de förstås oerhört glada över att den gamla vanten visade sig vara äldre än man trott. Arkeologerna kommer så småningom att skriva mer om den unika Bornvanten och vad den nya dateringen innebär. 

Varje påsömsbrodös har sin egen stil,
så blommorna skiljer sig åt  på de olika vantarna.

Det är också möjligt att man kan gå vidare och låta undersöka fibern i vanten, en sådan undersökning skulle kunna visa var fåren som ullen kommer ifrån har gått och betat. 

Kavelfransen längst ner  på kanten gjordes också i flera färger.

Anna-Karin berättade inte bara om Bornvanten, utan också om den fantastiska textila skatt som folkdräkterna i Dalarna är. Hur kommer det sig att de blivit så speciella och levt kvar så länge just där?

Kvinnorna hade ofta halvvantar för att alltid kunna utföra jobb
 och för att kunna vända bladen i psalmboken förstås.
Inte alla vantar var broderade utan många är också stickade i flera färger – gärna tre färger per varv.

Eftersom man inte ritade upp mönstret först kunde det visa sig att det inte
gick jämnt ut på varvet. Men det blir ju fint ändå.
De fina livjackorna hade gröna liv av vadmal och ärmar som färgades röda när de var färdigstickade.

Stjärnorna på de stickade ärmarna kallas rosor i Dala-Floda, precis som i Norge.
Eftersom man ökade antalet maskor per varv på ärmarna allteftersom blev också stjärnorna/rosorna större och större – därför stickade man ett nytt mönster för varje ny rapport.

De snirkliga bården mellan rosorna kallas för stege och var ett
smart sätt att dölja skarven som bildades mellan två strumpstickor.

Mönstret på ärmarna ser lite olika ut i olika socknar. Det finns också fantastiska jackor med påsöm i stället för stickade ärmar.

En bit av en ärm med mönster av akvilejor som är ett broderimönster från början.
Om du är sugen på att lära dig tvåändsstickning, påsöm och ullkännedom så startar en kurs med Anna-Karin Jobs Arnberg, Karin Kahnlund och Sonia eller Roger Bush från Wålstedts Textilverkstad som lärare i början av augusti.



Vi nämner också boken Tvåändsstickat av Birgitta Dardanell och Ulla Danielsson som fortfarande går att köpa.

Lyssna på denna härliga intervju med Anna-Karin i den smartphone eller direkt här i bloggen.


Nu tar vi lite semester från poddandet, men hörs snart igen! Under tiden hoppas vi att ni stickar så långsamt och krångligt ni förmår.








söndag 2 juli 2017

57. Wålstedts - en spinnande saga!

På hösten 1918 kom Lennart och Mary Wålstedt till vackra Dala-Floda i Västerdalarna, slog sig ner där, grundade en textilverkstad och räddade det svenska lantrasfåret.

Idag – 99 år senare – är det barnbarnsbarnbarnet Sonia Bush och hennes man Roger som spinner vidare i det gamla familjeföretaget.

Fjärde generationen av släkten Wålstedt.

Wålstedts garn är speciellt eftersom det spinns av långa fibrer från ryafår som ger det en särskild glans och styrka. Det var därför Lennart och Mary var så angelägna om att den svenska lantrasen skulle finnas kvar.

Vålberggarn i skiftande färger.
Men det är svårt att spinna långa fibrer i spinnmaskiner, så det krävs särskilda maskiner för att klara det. De maskinerna köptes från Tyskland på 1930-talet.
Det var förstås en katastrof när verkstaden sedan brann ner 1943 – mitt under pågående andra världskriget, vilket gjorde det omöjligt att ersätta de förstörda maskinerna eller skaffa reservdelar.

Lösningen blev i stället att bygga en mekanisk verkstad och laga maskinerna med egenhändigt tillverkade reservdelar. Som tur var så var Sonias morfar Lasse en riktigt kreativ och klurig (och dessutom förödande charmig) typ som hela tiden kom på nya uppfinningar – som den här spinnrocken gjord av ett cykelhjul.

Cykelhjulsspinnrocken funkar fortfarande!
Förutom att spinneriet fortfarande är fullt av Lasses fina uppfinningar kan man också fynda annat spännande som hamnat i gömmorna under gångna decennier. Som det fantastiska SAS-garnet från 1953 som Roger råkade ramla på uppe på vinden en dag.

Garnet är färgat i en underbar varmröd nyans och i så bra skick att det är som om det vore nytt. Och, jo det är till salu.

Bästa materialet till flygplansstolar är förstås ull
 eftersom det inte brinner särskilt bra.

Många textilhantverkare och textilkonstnärer, som Märta Måås Fjetterström (som tillverkar mattor) och Alice Lund Textilier använder just Wålstedts garner.

De har också precis fått en beställning på garn av konstnären Helena Hernmarck som ska göra textila utsmyckningar till en jätteskyskrapa som ska byggas i New York. En av hennes bildvävar finns att beskåda på Dalarnas museum.

De senaste två åren har Wålstedts haft en tävling för formgivare av stick- och vävmönster. Förra årets vinnare blev en stickad väst som man kunde se utställd på Galleri Yamanashi i Gamla stan i Stockholm.

Den vinnande västen.

Man anordnar också årliga ull-SM och spinn-SM och i år sker det helgen 30 sep–1okt.

Wålstedts är också ganska ensamma om att göra z-tvinnat garn som man använder till tvåändsstickning – den speciella stickteknik som varit den vanliga i Dalarna i forna tider.
Sonia har provat, men föredrar när det går fortare att sticka!

Sonias tvåändsstickning går framåt, men långsamt.
Sonia och Roger brukar vara med på Syfestivalen på Stockholmsmässan i Älvsjö om man vill träffa dem och känna på garnet. Men det finns också en webshop.

Provlappar uppstickade av Våldbergsgarnet.

Lyssna på intervjun med Sonia och Roger här eller i din smartphone. Ljudet är lite svajigt denna gång eftersom vi var fyra runt mikrofonen och rummet vi satt i var lite för stort för skapa en bra ljudmiljö. Vi hoppas att ni har överseende med det!


söndag 18 juni 2017

56. Livsviktig stickning i Lettland



Vår expert på Lettlands stickning: Ligita Veigurs
I Lettland har stickningen verkligen varit livsviktig och är det fortfarande. Ligita Veigurs är född i Sverige av lettiska föräldrar, så hon är tvåspråkig och stickare förstås! Hon ägnar sig, bland annat, åt att importera vantar från Lettland till Sverige och kan berätta det mest om de traditionella mönstren och vad symbolerna betyder.

Att mönstren överlevde ockupationstiden då Lettland var en del av Sovjetunionen berodde på att man stickade i hemlighet. Det var ett sätt att hålla fast vid sina rötter och den egna kulturen. När Lettland blev självständigt betydde det att man kunde välja mönster och färger fritt och det fick stickningen att blomma som aldrig förr. 

Det märks fortfarande när man besöker Lettland att det stickas överallt. 
Gärna på stickor 1,5 och tunna ullgarner. Behöver vi ens påpeka att det är sådant vi gillar här på Nördic Knitting eller är vi tjatigare än din mamma då?

En av höjdpunkterna för stickälskare är den årliga Hantverksmarknaden i på det Etnografiska friluftsmuseet i Riga. Ligita besöker marknaden nästan varje år och har sett hur den växer och förändras.

Försäljarna är klädda i folkdräkt förstås!


Den perfekta souveniren. Antagligen stickad på 1,5 mm.

Experiment med nya färger ser det ut som.
Ligita berättar att stickningen fortfarande utvecklas, man provar gärna nya mönster och andra färger än de traditionella. Det är ett levande hantverk i högsta grad!

Skulle vi våga kombinera färger på det här sättet i Sverige?

Det är lite som om man skulle ha en jättestor hantverksmarknad på Skansen som alla hållit på och jobbat inför i ett års tid. Här finns allt, inte bara stickat. Kolla gärna in denna visning på nätet. Men varning! Sedan vill man åka dit.




Den här boken ovan kom Johannes man hem med för några år sedan. Den visar hur man skapar ett stickmönster genom att börja med att rita ett enkelt kors. Oerhört fin men svår att förstå om man inte kan lettiska... (Och gissa hur Johanne vet det).


En äldre stickbok som Ligita tog med och visade med en titel som bara hon kunde uttala. Om man har tur går den att hitta på antikvariat. Det är en riktig raritet.


Som tur är finns det nyare böcker som fortfarande går att köpa. Som den här av Maruta Grasmane.


Den finns på museet för folkdräkter Sena Klets centralt i Riga. Ett bra ställe att besöka för att se stickade plagg om man råkar befinna sig i Riga när det inte är marknad. Och runtom i Lettland är det mindre marknader hela tiden där man kan köpa stickade vantar och sockor.

Det är också på Sena Klets hemsida man kan anmäla sig till höstens stickretreat i Lettland.

Den här fina lettiska vantboken har kommit på engelska nu också. Man kan köpa den av Ligita, som har några ex kvar.





P.S. Det finns fortfarande platser kvar på Johannes stickresa till Skottland i höst. Det finns nu ett mer detaljerat program  som man kan få härifrån.

Kom och hälsa på mig i Högländerna vettja!

Vill man inte åka så långt så kan man i stället vara med på Sticksymposium i Linköping med temat Sticka retro. Heléne har en av kurserna om hur man stickar mönster och vågar klippa!


Och vill man veta varför stickningen alltid har varit och fortfarande är så livsviktig i Lettland så ska man lyssna på det här!