tisdag 16 maj 2017

54. Ja vi elsker denne strikking!

För att fira den 17 maj ordentligt bjuder vi på fyrahundra år norsk stickhistoria!
Det mesta är hämtat från boken Strikking i Norge av Anne Kjellberg från 1987.


Stickningen i Norge skiljer sig inte så mycket från stickningen i Sverige de första 300-350 åren. Men sedan händer det något. Nu är de mästare på stickning! De är bättre på allt.

Det finns, till exempel, fler gamla silkesjackor bevarade i Norge än i Sverige. Elva stycken, plus fragment av en tolfte. Och fortfarande stickas det dräktjackor i Norge som tar avstamp i de gamla silkesjackorna från 1600-talet.

Detalj från en fin dräktjacka med reliefmönster.

Nystickad norsk variant av spedetröjan med fina dekorationsband.

Men de mest kända tröjorna är förstås de som stickades i Setesdal – med det klassiska oxomönstret i en bård vid axlarna och luser på bålen och ärmarna. Och den mest kända tröjan i den traditionen är förstås Mariusgenseren som vi diskuterat tidigare i avsnitt 33 som handlade om upphovsrätt. För det blev ju en rättstvist om vem som hade skapat den första tröjan med just det speciella mönstret.

Ett sådant ståhej har det minsann aldrig blivit kring något svenskt stickat! Då märker man att stickningen har en särställning i Norge som den saknar här.

Selbuvantar saknar vi också. Det var en kvinna som hette Marit Gulsetbrua, senare Emstad, som stickade den första vita vanten med en åttabladsros (eller stjärna som vi säger på svenska) i svart på ovansidan, ett enklare mönster på undersiden och tumkil (förstås!) 


Selbuvantar på Husfliden i Oslo. Bara att välja och vraka!

Selbuvantarna blev omåttligt populära och är det fortfarande.
Men det finns andra fina vantar också, med de typiska dräktbroderierna.

Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson har ca 400 vantar i
sin privata samling och dessa två gamla  godingar är norska.
Och det här är den fantastiska Carina med vantarna!

Carina räddar gamla vantar till eftervärlden genom att köpa dem eller byta sig till dem genom att sticka ett par nya, likadana till ägaren. Vilken välgärning!

Den som vill läsa mer om Selbuvantar och kanske sticka ett par egna kan vi verkligen rekommendera att investera i den ganska nya boken Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Den går att köpa här i Sverige.



En annan fin och ganska ny mönsterbok är Stora vantboken av Jorid Lindvik. Den är dessutom översatt till svenska! 


Den som hellre vill se Selbuvantar IRL kan bege sig till Selbu bygdemuseum, där det finns en stor stickutställning. Som tur är har museet även en bra hemsida  där man kan tillbringa en stor del av sin vakna tid när man läst klart det här blogginlägget.

Ett stort tack till Anne som tålmodigt förklarat vad olika norska ord betyder. Följ henne gärna på Instagram där hon heter asalmanakk och bland annat visar sina fina experiment med att växtfärga garn.

Anne är en medlem i Vottelaget och det
skymtar fler kända medlemmar i bakgrunden...

Vi vill önska alla våra norska lyssnare en koselig 17 mai! Och här följer nu avsnittet om norsk strikking som du kan lyssna på i din smartphone eller direkt här på bloggen.

söndag 7 maj 2017

53. Hanna nystar i stickböckernas historia


När kom de första stickböckerna på svenska?
Vem var det som skrev och vilka var det som köpte de första svenska stickböckerna?
Förstår man beskrivningarna så att man fortfarande kan sticka mönster som gavs ut på 1800-talet?
Och vad för slags mönster var det?

Vi hade frågorna – Hanna hade svaren!

Hanna Bäckström är nämligen doktorand i textilvetenskap på Uppsala universitet och skriver på en avhandling om stick- och virkböcker som kom ut på 1800-talet. 

Märkligt nog kom det ut hela fyra böcker på 1840-talet och sedan kom det en femte bok först 1865.
Och så här ser en riktig bestseller ut!

Trots ett väldigt litet format så innehöll denna
 140-sidiga bok inte mindre än 80 beskrivningar!

Hanna har gått grundligt tillväga i sin forskning och till och med provstickat flera av mönstren.

Det var mest spetsmönster i böckerna.

Ett del mönster lever kvar än idag. Detta finns både i Skottland och Estland, men med olika namn.

Ser det ut som vågor eller som ett träd?

Instruktionerna var fåordiga och många beslut lämnades åt stickerskan – som om man ska sticka mönstret fram och tillbaka eller runt och sedan klippa upp.

Hanna upptäckte att det helt enkelt inte
fungerade att sticka fram- och tillbaka.

Det var inte alltid så noga med exakt hur man skulle sticka ihop två maskor så att det blev lika snyggt på båda sidor.


De här proverna som Hanna har stickat ser stora ut på bild, men var gjorda i oerhört tunt garn – mest bomull – och med stickor 1,5.

Det finns mer 1800-talsstickning att titta på i digitalt museum, som denna fina provremsa. Och denna handarbetsväska i påfågelsmönster. Och några flera fina stickade spetsremsor.

Hanna har också själv fått prova på att göra mönster till en bok som heter Sticka retro!
Hon har förstås använt ett av de gamla 1800-talsmönstren som inspiration till ett par fina muddar.

Skira muddar i tunt garn som ger rätta känslan.

Om tre år ska hennes avhandling vara klar förhoppningsvis och då kommer Hanna att ha forskat fram ännu fler intressanta saker om vad man/kvinnor stickade på 1800-talet.

Men redan nu har hon massor att berätta – så lyssna på avsnittet här eller i din smartphone.