söndag 27 augusti 2017

60. Koftan i guldgarn



Silkesjackan på Nordiska museet. Foto: Mats Landin

Jomensåatte... vi verkar ha fastnat i 1500-talet denna sommar. Nu vänder vi ut och in på en kofta – eller florentinsk jacka som den egentligen kallas – från 1500- eller 1600-talet och synar den i sömmarna tillsammans med Magdalena Fick, som har flera gedigna textila utbildningar och nu jobbar på Skansens klädkammare.

Magdalena Fick har studerat silkesjackan ingående och
provstickat mönstret som hon kopierat.

För några år sedan fick Magdalena i uppdrag att dokumentera denna unika silkesjacka som finns på Nordiska museet i Stockholm. Hon ritade av mönstret, undersökte silkesgarnet som är omlindat med guldlan – en tunn, tillplattad metalltråd – och tog mått.

På baksidan syns långa flotteringar som inte har bundits. Foto: Mats Landin

Magdalena stickade också en provlapp i tunt silkesgarn med samma masktäthet som originalet. Kan ni gissa masktätheten? Svaret hittar ni i bildtexten under provlappen.

Provlappen är stickad i sysilke och har en masktäthet på 60 m=10 cm!

Jackan förvaras nu i samlingarna och finns inte att se på museet. Men vi har fått några bilder att visa och fler finns på digitalt museum. Där står det också att den har tillhört Maud Cronhielm-Törneros i Sörmland.

Är det någon textillärare som läser det här och vill
bedöma denna sömnad? Lämna gärna en kommentar!
Foto: Mats Landin

Mönsterstickningen slutar längst upp på axeln och ärmen, sedan är det bara vanlig slätstickning. Och sömnadsarbetet är inte särskilt skickligt gjort. Också det ett mysterium. Jackan måste ha varit ett lyxplagg – så varför låta en klåpare sy ihop den?

Det finns några fler exemplar av dessa fantastiska florentinska silkesjackor bevarade runtom i världen, på museum i London, Edinburgh, Glasgow, Boston, Florens och Nürnberg.

Denna jacka på Victoria & Albert museum i London har *någon* smygfotat under ett besök där. Men det finns bättre bilder på de två andra jackorna i V&A:s digitala arkiv.

En av silkesjackorna som finns på Victoria & Albert i London

Det är något av ett mysterium varifrån de kommer, vilka som har stickat dem, hur de är stickade och inte minst det guldomspunna garnet – varifrån kommer det och hur är det tillverkat?

Också denna jacka är stickad i guldomlindat garn, men med grön bakgrund.

Varför finns det inte fler jackor kvar och varför är de som är kvar så välbevarade? De har troligtvis använts som undertröjor och borde vara nötta. Och varför heter de nattröjor när de inte användes på natten?

Danska Maj Ringgard på Nationalmuseum i Köpenhamn har skrivit om liknande silkesjackor från 1500-talet som dock är reliefstickade likt skånska spedetröjor och inte flerfärgsstickade. Men ingen har skrivit om denna typ av silkesjacka med blommönster.

Eller jo, det finns ett kapitel i boken Sticka mönster av Inga Wintzell och i en Fataburen från 1942 har Gunnel Hazelius-Berg (som var med och hittade jackan) skrivit något på sidan 211.

Och på engelska finns de här böckerna, där en av silkesjackorna på Victoria & Albert museum är noggrannt dokumenterad: Seventeenth-century Women´s Dress Patterns i två delar av Susan North och Jenny Tiramani.



Så medan ni lyssnar på avsnittet om den stickade guldkoftan här eller i er smartphone ska vi skynda iväg till biblioteket och försöka få tag på den där gamla Fataburen som förargligt nog saknas i bokhyllan hemma.

söndag 13 augusti 2017

59. Hemligheten med det mjuka garnet...

Det hela började med kärleken till ull.

Att får har en värmande effekt kan illustreras på många sätt.
Dessa betar utanför Östergötlands ullspinneri.

Som liten hade Ulla-Karin Hellsten gärna flossade ullstrumpor – och hon älskade sin ullfilt med kaniner. Så när hon och Börje Norberg flyttade till en gård utanför Ödeshög och fick en tacka med lamm i present började de skämta om att starta ett spinneri.

Ullspinneriet var från början en gammal lada som byggdes om.

Sedan fick de som av en händelse tips om maskiner som var till salu från ett spinneri som skulle lägga  ner – och slog till. Och plötsligt hade de startat ett spinneri – Östergötlands ullspinneri!

Det är bara Börje som får sköta de gamla maskinerna som är från 1930- och 40-talet.

Medan många andra spinnerier tvingades ge upp och hela tekoindustrin i Svergie monterades ner så kämpade Ulla-Karin och Börje på och lyckades få sitt livsverk att överleva – även när konkursen  var nära.

De gamla kardmaskinerna gör inte bara bra garn
de är vackra också!

Och ibland gick det så bra att de dansade på fredagarna för att fira!

Garnerna som tillverkas är döpta efter omgivningen, tretrådiga Renemo har fått namnet från byn och tvåtrådiga Visjö är döpt efter sjön – förstås.

Och om man som Johanne länge har gått och funderat på vad det är som gör garnet från Östergötlands ullspinneri så extra mjukt (det är ju inte det minsta superwashbehandlat!) så kommer här en bild på "hemligheten" som ger Börje sådana superkrafter när han spinner garn.

En Spinning Jenny –
den enda i sitt slag som fortfarande är i bruk!

Hemligheten går under namnet Spinning Jenny och är en maskin som uppfanns under industrialiseringen i 1800-talets England. En imponerande skapelse. Den Spinning Jenny som finns på Östergötlands ullspinneri är den enda som fortfarande används till produktion – men det finns några andra som står på museum.

Men har man ett eget garn behöver man också mönster till garnet och det är många namnkunniga formgivare som med förtjusning använt Ulla-Karin och Börjes mjuka garner – först och främst Britt-Marie Christoffersson och Ann-Mari Nilsson.

Ann-Mari Nilsson har gjort många fina mönster,
som halskragen med stjärnorna längst fram.

Den berömda dragspelsbaskern, som är gjord av...

Ebba Stålhandske, som gjort fler modeller och mönster
till Östergötlands ullspinneri.

Ebba Stålhandske skapade en riktig bestseller när hon stickade dragspelsbaskern.

Och Celia Dackenberg använde garn från Östergötlands ullspinneri till sin Sagornas stickbok och nya boken Kulturkoftor som kommer i höst är stickade i samma.

Förra året var Celias plagg från Sagornas stickbok
 utställda på ullspinneriet.

Och gissa om Ivar Asplund använt en del Visjögarn i sin kommande bok med fina flätstickade mönster! (Vi har fått tjuvtitta).


Sin fina projektväska köpte Ivar när han besökte ullspinneriet.

Under sommaren har Britt-Marie Christoffersson haft sin utställning "Brodera på stickat" på ullspinneriet. Det var en spektakulär upplevelse att få se den.

Alla provlappar är  faktiskt handstickade av Britt-Marie.

En spännande gjord kofta.

En rätstickad kofta med extra allt! 

Inspirerande och imponerande!

Britt-Maries utställning lockade många besökare. Så många att garnet nästan sålt slut! Se hur tomt det är i hyllorna bakom Ulla-Karin och Börje... 

De lovade dock att det kommer att fyllas på till hösten. 

Vilken fantastisk gärning detta par har bidragit med!

Men ibland får kärleken till ullen stå tillbaka för att de ska få lite tid för varandra. Då åker de på dejt, bara de två. Samma dag som intervjun gjordes skulle de faktiskt iväg till något hemlig ställe på kvällen... 

Lyssna på deras spännande berättelse om hur de fått sitt spinneri att överleva mot alla odds – om hur räddningen oväntat kom från Japan och vad Börje fick lära sig av en skräckinjagande man som hette Bertil Jonsson!



PS.Vi tror att vi talar för alla våra lyssnare när vi framför ett hjärtinnerligt tack till Ulla-Karin och Börje för att de träget fortsatt att spinna sitt fantastiska garn!