104. Handarbete och feminism

Vi har träffat Louise Waldén, kvinnohistoriker och filosofie doktor, och en av de ursprungliga medlemmarna i Grupp 8 – den grupp av kvinnor som bildades 1969 och, bland annat, drev frågor om fri abort, smärtlindring vid förlossning och dagis.

Foto: Ann J Lignercrona

Louise var en av de få som handarbetade under en tid då det närmast sågs som suspekt bland andra kvinnosakskvinnor, det vara bara något man inte gjorde – precis som man inte sminkade sig. För under 70-talets kvinnofrigörelse-rörelse stod inte handarbete särskilt högt i kurs. Det sågs som något som påtvingades kvinnorollen – vilket det också varit historiskt sett.

En bild av medlemmarna i Grupp 8 från 1970-talet.
Foto: Ann J Lignercrona

 För det har ju inte alltid varit ett fritt val att sticka, virka, sy eller laga utan något man varit tvungen att göra och det arbetet föll oftast på kvinnornas lott.

– Att brodera kvinnomärket i korsstygn var som att släpa det i smutsen, säger Louise. 

Men på väggen i hennes arbetsrum hänger det kvinnomärke i korsstygn som varit med på många utställningar runt om i Sverige och som första gången publicerades i ett julnummer av tidningen "Vi människor" som hon var redaktör för.

Foto: Ann J Lignercrona

 Idag kan vi till och med använda handarbete som ett sätt att visa att vi har "egentid", att vi kan kosta på oss att ägna timmar åt att göra ett plagg man lika gärna kan köpa färdigt för ett billigare pris. (Nu handlar det inte om kvalitet och vad arbetet egentligen är värt).

Pärlmuddar som Louise har stickat.
Foto: Ann J Lignercrona

Det var Johanne som fick möjlighet att intervjua Louise för en artikel i senaste numret av Stickat & sånt. Men Heléne känner Louise sedan gammalt eftersom de har jobbat tillsammans i flera år.

Lyssna på när Louise berättar sin historia om hur det var på 70- och 80-talet för en broderande och stickande medlem av legendariska Grupp 8.