62. Önskeavsnittet

Efter sommarens semestrar sammanstrålade Johanne och Heléne i ett trevligt buskage på Södermalm i Stockholm för att ta en bedårande (nåja) selfie till Instagram. 

Samtidigt undrade vi om det fanns några önskningar om vad vi skulle ta upp i podden. Det fanns det!

Därför har vi nu spelat in ett önskeavsnitt där vi tar upp en del av frågorna vi fick.

Borntoknit och Entill som vi heter på Instagram.

Fast först rapporterade Heléne lite från sin fjärde (!) Shetlandsresa som hon gjort i början av september. För första gången fick hon komma ut och vandra lite och komma närmare naturen. Men annars var det lite same old, same old. Och det är verkligen inte fy skam. 

Wilma Malcolmsons provlappar (flämt!)

Varför ändra ett vinnande koncept, som man säger?

Så det blev ett besök hos färgmästarinnan Wilma Malcolmson. Hon håller tydligen kurser i färglära och en sådan skulle Johanne verkligen vilja vara med på. För man kan aldrig lära sig färdigt om färger. Se där vilket bra ordspråk att brodera för den som känner sig hugad.

Wilma med barnbarnet Terri som också stickar. Förstås.

Om man inte kan åka till Shetland kan man i stället följa Wilma och hennes dotterdotter Terri på Instagram, där de heter @wilmadesigner och @terrilaura.

Vi fick en fråga om vi hade några drömprojekt och medan Heléne stickar vidare på sin dröm Mary Tudor av Alice Starmore drömmer Johanne om att någon gång sticka en riktigt tunn och traditionell Shetlandssjal. Gärna med ett mönster av Livets träd som på bilden nedan.

En sådan här sjal används ofta som dopsjal.

Inte undra på att de går under namnet Heirloom Shawl eftersom de bara måste bli en släktklenod när de är så här vackra – och långsamma och krångliga att sticka...

Vi nämner också Bousta Beanie, som är årets mönster till Shetland Wool Week och designat av Gudrun Johnston.

Problemet var storleken.

Sedan kommer vi till kapitlet misslyckanden. 

Heléne har haft problem med Stephen Wests sjal Daybreak och Johanne har misslyckats med sjalen Waiting for Rain eftersom kantmaskorna blev för strama. Tips någon?

Ett litet smakprov från Craft Camp.

Vi har förstås rest en del under sommaren. Heléne till Estland för att vara med på Craft Camp för andra gången (ja, varför ändra ett vinnande koncept?) där hon lyckades komma med på inte mindre än fyra stickkurser. Det fanns inte fler, annars...

Johanne har återigen varit i Italien och orkar inte ens räkna efter vilken gång i ordningen det är (varför ändra etc...)

Det blev inte mycket stickat, men ett besök i både garnaffären Campolmi Filati (där hon blev igenkänd av en svensk stickare!) och på Palazzo Pitti där det finns ett par stickade silkesstrumpor från 1500-talet (nähä). De kan vara svåra att hitta, men ge inte upp. 

Första gången aviga maskor finns på ett stickat plagg.

Vi firade båda två midsommar i Dalarna, för Johanne var det första gången och bäst av allt var att hon fick låna en dräkt! Från Dala-Floda. På Instagram kan det hända att det finns en liten film av när hon fick vara med och resa majstången.

Fira midsommar i dräkt i Dalarna. Check!

Teststickat har vi gjort båda två och Heléne har dessutom anlitat teststickare. Mer om hur det gick kan ni läsa om i hennes blogginlägg från 2014 som heter Tack och förlåt!  Spoilervarning: det gick lite sådär...

Sist men inte minst var det någon som önskade få veta mer om Paul McCartneys får. Jo, det är sant.

Nu har Johanne inte fördjupat sig jättemycket i vilken ras det kan ha varit (lättnadens suck något?) men det finns en fin bild på ett skivomslag från LP:n RAM som kom ut 1971 om någon vill se hur de såg ut. 

Ram betyder bagge.

Johanne har (under tiden som tonåring) mer funderat på om man skulle kunna sticka en tröja inspirerad av omslaget. Orangegul med zickzackmönster på kanterna. Vad tror ni?

Det var faktiskt Pauls får som fick honom och Linda att bli vegetarianer. Mer om det hör ni i podden.

Jo, det kan vara svårt att avgöra vem som är gulligast.

Om ni vill gå på kurs för oss båda så kom på Höststickning på Åsundsholm den 21-22 oktober. Det blir både Färglära för stickare och Sticka med flera färger och klipp! Mer information hittar ni här.

Det kan också finnas någon plats kvar till Färglära för stickare i Stockholm den 30 september. Mejla johanne.landinATgmail.com (byt AT mot @)

Här kan du lyssna på avsnittet!

60. Koftan i guldgarn

Silkesjackan på Nordiska museet. Foto: Mats Landin

Jomensåatte... vi verkar ha fastnat i 1500-talet denna sommar. Nu vänder vi ut och in på en kofta – eller florentinsk jacka som den egentligen kallas – från 1500- eller 1600-talet och synar den i sömmarna tillsammans med Magdalena Fick, som har flera gedigna textila utbildningar och nu jobbar på Skansens klädkammare.

Magdalena Fick har studerat silkesjackan ingående och
provstickat mönstret som hon kopierat.

För några år sedan fick Magdalena i uppdrag att dokumentera denna unika silkesjacka som finns på Nordiska museet i Stockholm. Hon ritade av mönstret, undersökte silkesgarnet som är omlindat med guldlan – en tunn, tillplattad metalltråd – och tog mått.

På baksidan syns långa flotteringar som inte har bundits. Foto: Mats Landin

Magdalena stickade också en provlapp i tunt silkesgarn med samma masktäthet som originalet. Kan ni gissa masktätheten? Svaret hittar ni i bildtexten under provlappen.

Provlappen är stickad i sysilke och har en masktäthet på 60 m=10 cm!

Jackan förvaras nu i samlingarna och finns inte att se på museet. Men vi har fått några bilder att visa och fler finns på digitalt museum. Där står det också att den har tillhört Maud Cronhielm-Törneros i Sörmland.

Är det någon textillärare som läser det här och vill
bedöma denna sömnad? Lämna gärna en kommentar!
Foto: Mats Landin

Mönsterstickningen slutar längst upp på axeln och ärmen, sedan är det bara vanlig slätstickning. Och sömnadsarbetet är inte särskilt skickligt gjort. Också det ett mysterium. Jackan måste ha varit ett lyxplagg – så varför låta en klåpare sy ihop den?

Det finns några fler exemplar av dessa fantastiska florentinska silkesjackor bevarade runtom i världen, på museum i London, Edinburgh, Glasgow, Boston, Florens och Nürnberg.

Denna jacka på Victoria & Albert museum i London har *någon* smygfotat under ett besök där. Men det finns bättre bilder på de två andra jackorna i V&A:s digitala arkiv.

En av silkesjackorna som finns på Victoria & Albert i London

Det är något av ett mysterium varifrån de kommer, vilka som har stickat dem, hur de är stickade och inte minst det guldomspunna garnet – varifrån kommer det och hur är det tillverkat?

Också denna jacka är stickad i guldomlindat garn, men med grön bakgrund.

Varför finns det inte fler jackor kvar och varför är de som är kvar så välbevarade? De har troligtvis använts som undertröjor och borde vara nötta. Och varför heter de nattröjor när de inte användes på natten?

Danska Maj Ringgard på Nationalmuseum i Köpenhamn har skrivit om liknande silkesjackor från 1500-talet som dock är reliefstickade likt skånska spedetröjor och inte flerfärgsstickade. Men ingen har skrivit om denna typ av silkesjacka med blommönster.

Eller jo, det finns ett kapitel i boken Sticka mönster av Inga Wintzell och i en Fataburen från 1942 har Gunnel Hazelius-Berg (som var med och hittade jackan) skrivit något på sidan 211.

Och på engelska finns de här böckerna, där en av silkesjackorna på Victoria & Albert museum är noggrannt dokumenterad: Seventeenth-century Women´s Dress Patterns i två delar av Susan North och Jenny Tiramani.

Så medan ni lyssnar på avsnittet om den stickade guldkoftan här eller i er smartphone ska vi skynda iväg till biblioteket och försöka få tag på den där gamla Fataburen som förargligt nog saknas i bokhyllan hemma.