85. Hektisk höst

Ibland kan livet vara så kul att man inte ens hinner podda. Denna höst har varit helt makalös på många sätt. Massor av nytt som har hänt och en del gamla favoriter i repris.

Heléne har varit på Shetland – igen. Men denna gång fick hennes sambo Jonas följa med. De bodde på mysigaste stället i hela ögruppen: Busta House i Brae.

Bästa Busta House

Det var en ull- och vandringsresa så äntligen kom Heléne ut till några av de vackra platser som hon längtat efter att få se.

Utsikt från St Ninians Isle

Fåren flockades för att välkomna henne tillbaka. Men de har fått nog av sociala medier och vill inte längre bli fotograferade 24/7. Man har en viss förståelse – det är ju sjukt många stick-resor till Shetland nu för tiden...

Uradale Farms shetlandsfår - vill inte vara med på bild

Förra året joinade Heléne Marie Wallin Fair Isle Club 3 - men de filmade tekniktipsen som följer med klubbkoftan får nu Heléne att bryta ihop. Allt hon själv brukar varna för att man ska göra, tipsar Marie om... Kan Heléne ens behålla sitt efternamn eller kommer hon att behöva byta för att inte drabbas av kollektiv vanära?

Medan Heléne kopplade av på Shetland och vilade upp sina onda axlar genom att inte sticka så satte Johanne igång att göra en helt ny handarbetstidning som kommer ut den 16 oktober och har fått namnet Stickat & sånt.

84 sidor! Med bara beskrivningar och reportage.

Det är det roligaste jobb hon någonsin har gjort (trots att hon intervjuat drottningen) och trots att det var så otroligt mycket arbete. Att skriva reportage, samla ihop mönster och göra några egna, nya mönster tog all vaken tid i två månader.

När Heléne var hemma hjälpte hon till med tidningsmakeriet, t ex hängde hon med på en minimässa som Sandnes garn hade i Uppsala för att välja ut några stickmönster som är med i tidningen. När vi väl var där passade vi på att intervjua Heidi Bjørseth Mortveit och Astrid Tedman Viklund som jobbar för Sandnes i Norge, respektive Sverige.

Och Johanne passade också på att prova några av höstens nya plagg. Ett av dem kom med i tidningen, gissa vilket!


Stickat & sånt kommer att finnas i butiker, gå att beställa genom Icakuriren och online på Din Tidning. Om den blir populär kan det bli fler nummer, det här är något av ett test... så löp och köp!


Dagen efter att tidningen gått till tryck tog Johanne flyget till Bergen i Norge för att få hålla kurs på Bergen Strikkefestival. Vilken mysig och välplanerad festival det var! Lokalen var ett stick-museum med gamla vackra stickmaskiner alldeles vid vattnet.

Johanne garninköp i Bergen, två härvor till ny mysteriemössa.

Det var massor av intressanta föredrag, workshops, bra garnförsäljning och fullt av trevliga och duktiga stickare. Kan rekommenderas!

Till exempel kunde man träffa på mästerstickaren Birger Berge där. Han höll kurs i att sticka Selbuvantar. Förstås.

Birger med nytt garn till Selbuvantar.

 Han stickade sina första egna Selbuvantar när han var 12 år gammal.

Birgers allra första par votter

I augusti besökte vi Sandnes minimässa i Uppsala. Heidi och Astrid hade med sig alla nya modeller i åtta koffertar. Bland annat fick vi se de tuffa tröjorna som den danska sångerskan Nanna Øland har formgivit.

Nannas tuffa tröja i garnerna Modig och Silk Mohair

Heidi Bjørseth Mortveit intervjuas av vår flygande reporter

Astrids visar sin favorit från nya kollektionen

Finaste koftan!

Och äntligen har vi korat en vinnare av vår slogantävling som vi utlyste tidigare i somras. Och den som vinner Tant Huldas fina hampagarn är Emma Nordlund som också stickat en kudde med sin slogan.

Grattis Emma!

Och till sist – inför nästa års planering av resor undrar Johanne om det finns intresse för att åka till Irland, gå på garnfestivalen Woolinn, ta båt ut till Aranöarna och lära sig flätstickning, besöka ett irländska spinneri med anor från 1700-talet under veckan innan juni?

Lämna en kommentar eller skicka ett mejl i sådana fall med en intresseanmälan!

70. Stickpoesi från Norge

I Norge har stickningen ett helt annat anseende än här. Det är inte bara ett mer älskat hantverk, utan verkar bli sett lite mer som kultur och inte bara som en hobby.

Köp om du hittar!

I slutet av 90-talet kom norska stickdesignern Solveig Hisdal ut med sin enda bok med mönster – men vilken bok! Den översattes till svenska några år senare och Dikt i maskor har nu blivit en riktig raritet som går för ganska höga priser om man lyckas hitta den någonstans till salu.

Solveig stickar inte så mycket själv,
men är en mästare på att göra mönster.

Solveig Hisdal jobbar egentligen som designer på företaget Oleana som firade 25-årsjubileum förra året och gör vackra mönster till plagg som maskinstickas. Hon inspireras av gamla norska folkdräkter, kurbitsmålade möbler och sidentyger och skapar mönster med färger, pärlor och söta picotkanter.

Johanne i tröjan med lövmönster från Dikt i maskor.

Ungefär samtidigt som Dikt i maskor kom boken Norsk strikkedesign ut på engelska (utgiven av ett amerikanskt förlag) med en mönstersamling gjord av många olika norska mönsterformgivare.

Solveig Hisdal bidrar med mönster även till denna bok, men det är kanske Kari Haugens insvängda jacka med broderier man minns mest. Figurformad, flerfärgsmönstrad och med massor av broderier – ett konsthantverk i barockstil!

En skapelse som antagligen tar flera år att göra...

En annan norsk bok man gärna vill ha i sitt stickbibliotek är Håndplagg till bunader och folkedrakter av Heidi Fossnes.  Den innehåller vantmönster från olika regioner i Norge, i olika tekniker och är en riktig soffbordsbok (som man säger).

En nyare bok som är betydligt lättare att få tag i är Kari Hestnes biografi över sina 30 år som stickdesigner. Strikkepoesi – 40 inspirerande og fargerike plagg bjuder både på en samling mönster hon har gjort, berättelserna bakom och historien om hur hon funnit sin snirkliga stickbana genom livet.

Ny norsk poetisk stickbok.

Ja, norska stickare verkar bli nästan lyriska så fort de kommer i närheten av garn. I vilket annat land skulle man komma på tanken att sticka hela texten till en författares nationalepos? 

Skulle vi svenskar ens få idén att sätta stickorna i ett verk av Strindberg? Nä, skulle inte tro det.

Kari har levt ett spännande stickliv.

Men när Ibsens verk Peer Gynt skulle fira 150-årsjubileum förra året gjorde en norsk stickare ett upprop för att få hjälp att sticka upp pjäsen i sin helhet på ett antal tröjor – 574 stycken närmare bestämt. I oktober skulle de vara klara för att kunna ha en utställning i Bergen. 

Och nästan samtliga har lagt upp bilder på sina färdiga alster på denna sida: www.peergyntgenseren.no

Vilket mästerverk! Snacka om att sticka poesi på riktigt. Hur galet det här projektet kan anses vara kan ni nu diskutera i smågrupper. Men lyssna först på avsnittet här eller i din telefon.

54. Ja vi elsker denne strikking!

För att fira den 17 maj ordentligt bjuder vi på fyrahundra år norsk stickhistoria!

Det mesta är hämtat från boken Strikking i Norge av Anne Kjellberg från 1987.

Stickningen i Norge skiljer sig inte så mycket från stickningen i Sverige de första 300-350 åren. Men sedan händer det något. Nu är de mästare på stickning! De är bättre på allt.

Det finns, till exempel, fler gamla silkesjackor bevarade i Norge än i Sverige. Elva stycken, plus fragment av en tolfte. Och fortfarande stickas det dräktjackor i Norge som tar avstamp i de gamla silkesjackorna från 1600-talet.

Detalj från en fin dräktjacka med reliefmönster.

Nystickad norsk variant av spedetröjan med fina dekorationsband.

Men de mest kända tröjorna är förstås de som stickades i Setesdal – med det klassiska oxomönstret i en bård vid axlarna och luser på bålen och ärmarna. Och den mest kända tröjan i den traditionen är förstås Mariusgenseren som vi diskuterat tidigare i avsnitt 33 som handlade om upphovsrätt. För det blev ju en rättstvist om vem som hade skapat den första tröjan med just det speciella mönstret.

Ett sådant ståhej har det minsann aldrig blivit kring något svenskt stickat! Då märker man att stickningen har en särställning i Norge som den saknar här.

Selbuvantar saknar vi också. Det var en kvinna som hette Marit Gulsetbrua, senare Emstad, som stickade den första vita vanten med en åttabladsros (eller stjärna som vi säger på svenska) i svart på ovansidan, ett enklare mönster på undersiden och tumkil (förstås!) 

Selbuvantar på Husfliden i Oslo. Bara att välja och vraka!

Selbuvantarna blev omåttligt populära och är det fortfarande.
Men det finns andra fina vantar också, med de typiska dräktbroderierna.

Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson har ca 400 vantar i
sin privata samling och dessa två gamla  godingar är norska.

Och det här är den fantastiska Carina med vantarna!

Carina räddar gamla vantar till eftervärlden genom att köpa dem eller byta sig till dem genom att sticka ett par nya, likadana till ägaren. Vilken välgärning!

Den som vill läsa mer om Selbuvantar och kanske sticka ett par egna kan vi verkligen rekommendera att investera i den ganska nya boken Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Den går att köpa här i Sverige.

En annan fin och ganska ny mönsterbok är Stora vantboken av Jorid Lindvik. Den är dessutom översatt till svenska! 

Den som hellre vill se Selbuvantar IRL kan bege sig till Selbu bygdemuseum, där det finns en stor stickutställning. Som tur är har museet även en bra hemsida  där man kan tillbringa en stor del av sin vakna tid när man läst klart det här blogginlägget.

Ett stort tack till Anne som tålmodigt förklarat vad olika norska ord betyder. Följ henne gärna på Instagram där hon heter asalmanakk och bland annat visar sina fina experiment med att växtfärga garn.

Anne är en medlem i Vottelaget och det
skymtar fler kända medlemmar i bakgrunden...

Vi vill önska alla våra norska lyssnare en koselig 17 mai! Och här följer nu avsnittet om norsk strikking som du kan lyssna på i din smartphone eller direkt här på bloggen.