82. Wilma – drottningen av Fair Isle-stickning

Vi har fått träffa Wilma! Och vi har fått intervjua Wilma!
Vem är Wilma, kanske någon undrar nu?

Jo, Wilma Malcolmson är Shetlands egen drottning av Fair Islestickning och färgsättning. Och vi är två av hennes största fans...

Här är några små smakprov på Wilmas stickning.

Underbara färgkombinationer.

Wilma stickar mest i Jamieson´s Spindrift, eftersom det finns 221 färger att välja på. Och inspirationen kan hon få från en tavla, till exempel.

Att kombinera färger efter ett fotografi är Wilmas specialitet.

Eller så får hon syn på lite krafs på stranden – och vips har det blivit en fin Fair isle-stickning.

Att sjögräs på en sandstrand kan vara så vackert!

Wilma har sparat alla provlappar hon har stickat upp. Hon stickar oftast på maskin.

Har vi nämnt att Wilma är en mästare på färger?

I sommar har Wilma varit i Sverige och hållit kurs under Stickstämman på Biskops Arnö. Det var fullsatt.

Wilma undervisar på kursen Paint with wool och hjälper
kursdeltagarna att välja färger till sina provlappar.

Heléne hade turen att få vara Wilmas assistent under första kursen hon höll som hette Paint with Wool.

Vi som inte kunde gå kurs för Wilma fick ändå höra hennes föredrag om stickningen och livet på Shetlandsöarna.

Och för att alla som inte var på den trivsamma och välordnade stickstämman ska få höra Wilma berätta så har vi förstås intervjuat henne för podden.

Wilma Malcolmsons företag heter Shetland Designer

Hon berättar om sin släkt, som bott på Shetland sedan urminnes tider, hur hon började designa Fair isle-mönster och vad hon tror om stickningens framtid på Shetland.

Barnbarnet Terri Laura och Wilma i ateljén i Cunningsburgh.
Foto: Marika Holmblad

Wilmas söta dotterdotter Terri Laura är redan en lovande stickdesigner och nu jobbar de i samma ateljé. Kolla in instagramkontot @terrilaura. Wilmas heter @wilmadesigner.

 Wilma omgiven av två av sina största fans!
Foto: Ivar Asplund

 Och så här löjligt glada blev vi av att bli fotograferade tillsammans med en riktig drottning.

Avsnittet vi har spelat in är först på svenska, då vi återberättar lite av det Wilma sa. Sedan kommer intervjun med henne på engelska så att alla ska få njuta av hennes underbara dialekt – som inte är särskilt svårt att förstå. Wilma talar långsamt så att alla kan hänga med!

Enjoy!

44. Tant Kofta – en spännande person i stickvärlden!

För att travestera Ture Sventon: Ständigt denna Kofta!

Överallt dyker hon upp – Lotta Blom, som tant Kofta egentligen heter. Glatt leende och full av energi. Och med massor av garn. Massor. Av. Garn. Handfärgat av henne själv.

Tant Kofta samarbetar ofta med andra spännande personer i stickvärlden. Som tant Ulltuss (som egentligen heter Anna Bergman). Här är de tillsammans på Syfestivalen i Stockholm i höstas.

Tant Kofta till vänster och tant Ulltuss till höger.

När tant Ulltuss skulle göra en bok med sockmönster så vände hon sig så klart till tant Kofta för att använda hennes handfärgade sockgarner. Det blev ett helt fantastiskt (som vi brukar säga) resultat.

Sockboken gjorde succé.

I poddavsnittet pratar Lotta om sina konstnärsdrömmar som ung, hur hon gick från att vara rektor till att bli tant Kofta med alla oss stickare. Hon berättar också om vad som hänt med gästrummet och vedboden hemma på gården där hon bor...
Om kommande samarbeten, som det med Erika Åberg. Om herr Zitron som ringer då och då från Tyskland och favoriten Frasse Pudding förstås!

Bilden på Frasse har vi lånat från tant Koftas instagramkonto som heter tantkofta förstås. Det finns också en hemsida och en facebooksida.

Nördic Knitting har också en ganska ny facebooksida – om någon har missat det.

 Lyssna på det roliga och mysiga avsnittet med tant Kofta här eller i din smartphone.

Tjugoandra avsnittet om att våga sticka med färg

Först vill vi tacka alla som var med och stickade Mysteriemössan över jul och nyår! Vilken fantastisk ström av vackra mössor man hittar under taggen #nördicknitting på Instagram. Så roligt det var att få se alla varianter på mössan i massor av olika färgkombinationer!

Vi pratar lite i början av avsnittet om knitalongs, eller parallellstickningar som är ett bra svenskt ord att använda. Bland annat talar vi om stickningen under andra världskriget, då man stickade mössor, vantar och sockor till soldaterna.

Men man kan sticka av andra skäl än patriotism i krigstid. Idag finns många välgörenhetsstickningar man kan engagera sig i. Till exempel Hjälpstickan, som stickar för hemlösa och behövande.

Heléne berättar om sin första parallellstickning i gruppen Avigmaskan. En vår stickades en hel rad koftor i bomullsgarn från en gammal Rowan-tidning. Här är den utlovade bilden på Helénes kofta.

Den s.k. sektkoftan

Sen växlar vi in på det här med att välja färger till sin stickning – med anledning av alla olika färger som Mysteriemössan har stickats i. Dessutom läser Johanne just nu en intressant bok som heter Color av Betty Edwards. 

Fast det spelar ingen roll hur mycket man läser om färger – man är ändå tvungen att sticka provlappar om man vill testa nya färgkombinationer (sa hon bittert).

Heléne har hittat en sida med handfasta råd om hur man ska tänka när man ska välja färger som ska gå bra ihop. Och på Pinterest finns såklart många bra och intressanta länkar inom ämnet att kombinera garn + färg.

Johanne, som älskar att hålla små föredrag (kanske mer än vad omgivningen älskar att lyssna), kände sig sedan manad att nämna lite om William Henry Perkin och hur han kom att starta en textil färgrevolution. Utan honom skulle världen kanske fortfarande gå i grått och brunt och lite grönt.

Heléne berättar om sin pågående väststickning med färger som hon själv aldrig skulle ha valt att kombinera, men som ändå blir läckra tillsammans.

Färger till Kate Davies väst "Machrihanish"

Vi avslutar med att prata lite om restgarner. Pinneguri vill inspirera till att vi ska sticka upp våra restgarner och har proklamerat att i år är det #restefest2016. Bra initativ, tycker vi! 

Johanne sparar alltid de små garnbollarna som blir över, tills det är tillräckligt många för att kunna bli någonting riktigt rejält färgglatt. Det kan räcka till en hel mössa om man byter färg väldigt ofta.

Restgarnsmössan Ruth är som en färgexplosion.

Nackdelen är att det kan bli väldigt många trådar att fästa när man stickar med restgarner. Fråga Johanne hur hon vet det...

Restgarnsvanten Ruth blev av någon underlig anledning inte helt
 klar förrän något år – eller två – efter att den var färdigstickad.

Här kan du lyssna på avsnitt 22!