92. Vantsamlaren Carina Olsson

Carina håller upp "fula vanten",

Vi har träffat Värmlands mesta vantsamlare, hemslöjdskonsulenten Carina Olsson.
Hon har 400 (!) vantar i sin privata vantsamling och har gjort det till sin uppgift att rädda gamla vantar med ovanliga mönster undan förgängelsen.

Carina är som en nu levande version av Hermanna Stengård som gjorde samma välgärning på Gotland i början av 1900-talet.

Hon tog med sig valda delar av sin vantsamling för att visa och berätta för Nördic Knittings alla lyssnare.

Ett älskat vantmönster i Värmland

Det här är ett par vantar med mönstret som kallas Värmlandsros – i Värmland. Som vi tidigare nämnt på denna blogg så har detta mönster andra namn på andra ställen i Sverige.

Vanten till höger har en mudd med någon typ av kavelfrans som lossnar om man drar i garntåtarna. Och så bra det är att sticka in årtal som på vanten till vänster, så man kan datera den med säkerhet.

Varsågod att kika in...

Dalbyvantarna är också typiska för Värmland, men de är inte stickade utan nålbundna. De får dock dispens att vara med i denna stickpodd eftersom de är så vackra. Dalbyvanten kallas också för "Ally McBeal"vanten.

Den högra vanten är nålbunden, den vänstra
är tvåändsstickad och vänd ut och in.

Carina berättar att man tvåändsstickade vantar i Värmland som vändes ut och in för att se ut som om de vore nålbundna. Ty de nålbundna hade högre status för de tog längre tid att göra.

Ganska likt nålbundna vantar faktiskt.

Det saknas inte heller en kragvante i samlingen. Med fint broderi och en fin förbättring: en innermudd som gör att det inte blir kallt om handlederna.

Snygg men lite kall.

Stickare har i alla tider verkligen ansträngt sig för att komma på smarta lösningar. Och lyckats! Originalvanten är från 1700-talet.

Ta da! Nu med varm mudd.

Ett annat bra knep för att få extra varma vantar är att lägga till flossa på insidan. Det blir fina prickar på utsidan också.

Så här ser insidan ut när flossan tovar ihop sig lite. Detta vantmönster är invandrat från Finland till Värmland.

Det är alltid kul att få se insidan eller hur?

Och någon kanske känner igen den här vanten dekorerad med Ekshärads gravkors, en liknande var med i Icakurirens bok 100 vantar som kom ut på 80-talet.

En annan ortsvante är denna Sillbodalsvante, som är ganska ny – årtalet 1517 till trots. Den är gjord till invigningen av en garnbutik på 2000-talet.

 

Bilvantarna från Sunne har ett mönster som också kallats för kottmönstret. För det ser ut som kottar. Men...

Vanten i mitten är bilvanten med kottmönstret.

... det visade sig att det egentligen är ett typiskt mönster från Hedmark, kunde Carinas norska vänner berätta.

Men mest värmländska av alla är de näverstickade vantarna. Den till höger är en arbetsvante. Vanten till vänster är mer finvante. Sådana stickas fortfarande för fullt i Värmland.

Näverstickningen kom med de finska invandrarna från Savolax som slog sig ner i de värmländska skogarna på 1500-1600-talet.

Och vill man veta mer om just näverstickning ska man passa på att köpa nya numret av tidningen Hemslöjd – för Johanne har skrivit en hel artikel om just denna intressanta stickteknik, som numera oftare kallas för entrelac. Det är förstås Carina Olsson som bistått med en massa kunskap, så hon är också med i reportaget.

Horisontellt stickad tumme.

Men vi avslutar med den "fula" vanten som har den mest ergonomiskt stickade tumme man kan tänka sig. Vilken genial konstruktion. Visst, den ser lite felstickad ut, men prova den.

De bästa vantarna Carina har.

Alltså – hur skön?! Det var Carinas farfars vantar.

Vill du veta vad Carina har för knep för att få byta till sig särskilt intressanta vantar?
Då ska du lyssna på poddavsnittet med Carina Olsson.

73. Delade vantar!

Inspirationen till utställningen #dela vantar
kom från en tidigare vantutställning.

Vackra vantar, varma vantar, knasiga vantar, halvfärdiga vantar, coola vantar, broderade vantar...

Det kom verkligen in vantar av alla sorter till vinterns stora vantutställning på Hemslöjden i Skåne. 176 par, stickade och skickade från hela Sverige.

Det speciella med vantutställningen var att man också skulle dela med sig av mönstret till vantarna som man ritat själv.

Paketen med vantar fick brevlådan att svämma över, säger Sofia.

Hemslöjdskonsulenten Sofia Månsson , som har haft hand om projektet, berättar allt om nästan alla vantar som är med i utställningen #dela vantar, som strax vandrar vidare upp till Luleå för att visas på Norrbottens museum. Även Hemslöjden i Norrbotten har varit med och skapat vantutställningen.

Det finns vantar för alla smaker.

På invigningen i Landskrona i höstas var Madelene och Josefin från vår systerpodd Stickkontakt med – allt filmades så att man kunde vara med även om man inte var på plats.

Nu på återinvigningen i Luleå har Johanne bjudits in att berätta om vantar, stickhistoria, hur mönster har vandrat och om hur inspirerad man kan bli av gammal tradition.

Sofia och Johanne pratade vantar – förstås!

Naturligtvis har vi passat på att intervjua Sofia Månsson om den speciella utställningen. Vill man se fler bilder på vantarna och läsa berättelserna bakom finns allt på Hemslöjdens hemsida. Det finns också en grupp på Facebook med namnet #delavantar där man kan också kan visa vantar man stickar efter mönstren.


Lyssna på Sofia här eller i din smartphone!

Och var med och tävla om garnet från Eva i Stäket genom att lämna en kommentar på detta blogginlägg. Hur ni ska göra för att tävla får ni reda på i poddavsnittet.
Tävlingen pågår fram tills nästa poddavsnitt släpps.

65. Svensk stickhistoria skrivs om!

Stoppa pressarna! Nu skriver vi om svensk stickhistoria. Det är Erika Nordvall Falck som upptäckt att stickning i Norrbotten omnämns redan 1673 i en skildring av Johannes Schefferus i praktverket Lapponia.

Erika med vantstickning efter intervjun.

Det brukar ju sägas att stickningen kom till Sverige med holländska Magna Brita Cracau som gifte sig med en rik bonde i Halland. Också det var på 1600-talet. Och att stickningen sedan spreds över resten av landet från söder till norr.

Vantar från Arjeplog

Men antagligen kom stickningen samtidigt till många olika ställen i Sverige där man hade utländska kontakter, längs kuster och på öar. Så även i Norrbotten har man stickat sedan 1600-talet  – eller tidigare.

Vantar från Karesuando.

Erika Nordvall Falck har själv en fantastisk samling med gamla vantar och har gjort beskrivningar till flera av dem. Just nu turnerar en utställning som hon satt samman av vantar från sin samling runt i Sverige – den har varit ända nere i Landskrona.

Också en vante från Karesuando.

Så varför den inte nått huvudstaden kan man fråga sig – i synnerhet såsom boende i huvudstaden och specialintresserad av vantar. Det borde finnas gott om lokaler där utställningen Marknadsvantar skulle kunna visas  *kastar menande blickar i riktning mot Nordiska museet*...

Vad säger ni? Ska vi göra ett upprop?

Vante från Jukkasjärvi/Vittangi

Erika berättar också om Teres Torgrim (som råkar vara hennes pappas kusin) som såg till att dokumentera vantar från 1600-talet när kyrkan i Jukkasjärvi skulle byta golv 1947. Hör allt spännande Erika tagit reda på genom att läsa arkivmaterialet på Riksantikvarieämbetet. Hon har förstås också pratat med Teres medan hon levde.

Vante från Jukkasjärvi av Teres Torgrim.

Om ni visste hur länge vi önskat få intervjua Erika Nordvall Falck i podden!
Nu måste vi fira att det äntligen blev av med att lägga upp och sticka några nya vantar.

En rekonstruktion av en vante som
fanns i kryptan i Jukkasjärvi kyrka.

Erika är en mästerlig berättare med något av en sagoröst och hon förtäljer inte bara vår nya stickhistoria utan också gripande historier om stickerskor som varit verksamma i Norrbotten, som Skaite-Maria och Porjusgumman.

Mönstret kallas kaffeböna och brukar stickas
 i Jokkmokk men denna vante har Karesuandofärger.

Så ta fram stickningen, lyssna och njut!

56. Livsviktig stickning i Lettland

Vår expert på Lettlands stickning: Ligita Veigurs

I Lettland har stickningen verkligen varit livsviktig och är det fortfarande. Ligita Veigurs är född i Sverige av lettiska föräldrar, så hon är tvåspråkig och stickare förstås! Hon ägnar sig, bland annat, åt att importera vantar från Lettland till Sverige och kan berätta det mest om de traditionella mönstren och vad symbolerna betyder.

Att mönstren överlevde ockupationstiden då Lettland var en del av Sovjetunionen berodde på att man stickade i hemlighet. Det var ett sätt att hålla fast vid sina rötter och den egna kulturen. När Lettland blev självständigt betydde det att man kunde välja mönster och färger fritt och det fick stickningen att blomma som aldrig förr. 

Det märks fortfarande när man besöker Lettland att det stickas överallt. 

Gärna på stickor 1,5 och tunna ullgarner. Behöver vi ens påpeka att det är sådant vi gillar här på Nördic Knitting eller är vi tjatigare än din mamma då?

En av höjdpunkterna för stickälskare är den årliga Hantverksmarknaden i på det Etnografiska friluftsmuseet i Riga. Ligita besöker marknaden nästan varje år och har sett hur den växer och förändras.

Försäljarna är klädda i folkdräkt förstås!

Den perfekta souveniren. Antagligen stickad på 1,5 mm.

Experiment med nya färger ser det ut som.

Ligita berättar att stickningen fortfarande utvecklas, man provar gärna nya mönster och andra färger än de traditionella. Det är ett levande hantverk i högsta grad!

Skulle vi våga kombinera färger på det här sättet i Sverige?

Det är lite som om man skulle ha en jättestor hantverksmarknad på Skansen som alla hållit på och jobbat inför i ett års tid. Här finns allt, inte bara stickat. Kolla gärna in denna visning på nätet. Men varning! Sedan vill man åka dit.

Den här boken ovan kom Johannes man hem med för några år sedan. Den visar hur man skapar ett stickmönster genom att börja med att rita ett enkelt kors. Oerhört fin men svår att förstå om man inte kan lettiska... (Och gissa hur Johanne vet det).

En äldre stickbok som Ligita tog med och visade med en titel som bara hon kunde uttala. Om man har tur går den att hitta på antikvariat. Det är en riktig raritet.

Som tur är finns det nyare böcker som fortfarande går att köpa. Som den här av Maruta Grasmane.

Den finns på museet för folkdräkter Sena Klets centralt i Riga. Ett bra ställe att besöka för att se stickade plagg om man råkar befinna sig i Riga när det inte är marknad. Och runtom i Lettland är det mindre marknader hela tiden där man kan köpa stickade vantar och sockor.

Det är också på Sena Klets hemsida man kan anmäla sig till höstens stickretreat i Lettland.

Den här fina lettiska vantboken har kommit på engelska nu också. Man kan köpa den av Ligita, som har några ex kvar.

P.S. Det finns fortfarande platser kvar på Johannes stickresa till Skottland i höst. Det finns nu ett mer detaljerat program  som man kan få härifrån.

Kom och hälsa på mig i Högländerna vettja!

Vill man inte åka så långt så kan man i stället vara med på Sticksymposium i Linköping med temat Sticka retro. Heléne har en av kurserna om hur man stickar mönster och vågar klippa!

Och vill man veta varför stickningen alltid har varit och fortfarande är så livsviktig i Lettland så ska man lyssna på det här!

54. Ja vi elsker denne strikking!

För att fira den 17 maj ordentligt bjuder vi på fyrahundra år norsk stickhistoria!

Det mesta är hämtat från boken Strikking i Norge av Anne Kjellberg från 1987.

Stickningen i Norge skiljer sig inte så mycket från stickningen i Sverige de första 300-350 åren. Men sedan händer det något. Nu är de mästare på stickning! De är bättre på allt.

Det finns, till exempel, fler gamla silkesjackor bevarade i Norge än i Sverige. Elva stycken, plus fragment av en tolfte. Och fortfarande stickas det dräktjackor i Norge som tar avstamp i de gamla silkesjackorna från 1600-talet.

Detalj från en fin dräktjacka med reliefmönster.

Nystickad norsk variant av spedetröjan med fina dekorationsband.

Men de mest kända tröjorna är förstås de som stickades i Setesdal – med det klassiska oxomönstret i en bård vid axlarna och luser på bålen och ärmarna. Och den mest kända tröjan i den traditionen är förstås Mariusgenseren som vi diskuterat tidigare i avsnitt 33 som handlade om upphovsrätt. För det blev ju en rättstvist om vem som hade skapat den första tröjan med just det speciella mönstret.

Ett sådant ståhej har det minsann aldrig blivit kring något svenskt stickat! Då märker man att stickningen har en särställning i Norge som den saknar här.

Selbuvantar saknar vi också. Det var en kvinna som hette Marit Gulsetbrua, senare Emstad, som stickade den första vita vanten med en åttabladsros (eller stjärna som vi säger på svenska) i svart på ovansidan, ett enklare mönster på undersiden och tumkil (förstås!) 

Selbuvantar på Husfliden i Oslo. Bara att välja och vraka!

Selbuvantarna blev omåttligt populära och är det fortfarande.
Men det finns andra fina vantar också, med de typiska dräktbroderierna.

Hemslöjdskonsulenten Carina Olsson har ca 400 vantar i
sin privata samling och dessa två gamla  godingar är norska.

Och det här är den fantastiska Carina med vantarna!

Carina räddar gamla vantar till eftervärlden genom att köpa dem eller byta sig till dem genom att sticka ett par nya, likadana till ägaren. Vilken välgärning!

Den som vill läsa mer om Selbuvantar och kanske sticka ett par egna kan vi verkligen rekommendera att investera i den ganska nya boken Selbuvotter av Anne Bårdsgård. Den går att köpa här i Sverige.

En annan fin och ganska ny mönsterbok är Stora vantboken av Jorid Lindvik. Den är dessutom översatt till svenska! 

Den som hellre vill se Selbuvantar IRL kan bege sig till Selbu bygdemuseum, där det finns en stor stickutställning. Som tur är har museet även en bra hemsida  där man kan tillbringa en stor del av sin vakna tid när man läst klart det här blogginlägget.

Ett stort tack till Anne som tålmodigt förklarat vad olika norska ord betyder. Följ henne gärna på Instagram där hon heter asalmanakk och bland annat visar sina fina experiment med att växtfärga garn.

Anne är en medlem i Vottelaget och det
skymtar fler kända medlemmar i bakgrunden...

Vi vill önska alla våra norska lyssnare en koselig 17 mai! Och här följer nu avsnittet om norsk strikking som du kan lyssna på i din smartphone eller direkt här på bloggen.