93. Boktips del 1

Vi börjar med att tipsa om två nya norska böcker – och en gammal. För i vårt västra grannland har man varit flitig på förlagen och släppt massor av nya stickböcker under hösten och vintern. Men så stickar också HÄLFTEN av alla norska kvinnor nu för tiden.

Visst är 50% en imponerande siffra!

För första gången på 30 år kommer en ny bok om norsk stickhistoria ut. Den är skriven av de två oerhört kunniga kvinnorna som driver projektet KRUS i Norge, Ingun Grimstad Klepp och Tone Skårdal Tobiasson.

Kul kuriosa: På bokens framsida är det en bild av en familj klädd i norska tröjor och det lilla barnet är Tone som liten.

Utgiven av Vormedal Forlag.

Den går hyfsat lätt att läsa även för svenskar och det är många bilder på fina, gamla plagg som man blir sugen på att sticka även om det inte finns mönster.

För oss som ständigt är på jakt att få veta mer om historien bakom gamla mönster och sticktraditioner är det här en ovärderlig bok. Tyvärr kan den nog bara beställas från norska webbutiker. Förlaget har en egen shop. Men tänk på att det blir tull och avgifter också.

Nästa bok är egentligen två böcker. Den första gavs ut redan 1929 och är gjord av Annichen Sibbern Bøhn, ett legendariskt namn inom norsk stickning. Hon samlade mönster från hela Norge på sina resor genom landet.

Annichen Sibbern Bøhn

Nu har Wenche Roald, en av de åtta i Vottelauget, fått i uppdrag att göra nya mönster av den snart 100 år gamla boken. Och hon har lyckats fantastiskt bra. Här är Johannes favoritkofta med blommönstret som var med på senaste mysteriemössan.

Rosekoftan

Eskimåtröjan som måste vara en av de första oktröjorna som gjordes ser ut så här: det är Wenche själv till höger på bilden.

Vi har intervjuat Wenche via mejl om arbetet med boken – så kul att få veta mer om hur det känns att få förvalta ett kulturarv. Hon har också en blogg.

Heléne upptäckte att hon har använt många av mönstren från Annichens bok när hon som tonåring ägnade sig åt hönsestrik. Vad sägs om sockor med kärringbården? Bara namnet är ju lockande.

Det blir inte mer rock än så här!

Till boksläppet kom inte bara Annichen Sibbern Bøhns dotter Sidsel utan även Tone Skårdal Tobiasson och Ingun Grimstad Klepp som skrivit ett kapitel om Annichen i Wenches bok.

Wenches bok finns att beställa från svensk nätbokhandel, den heter Inspirerende norske strikkemønstre. Och på köpet får man ett fint nytryck av Annichens Sibbern Bøhns bok, den ligger i en ficka längst bak i boken som en liten överraskning.

Vill du höra vad som var det mest överaskande som Ingun Grimstad Klepp och Tone Tobiasson upptäckte när de skulle skriva ny norsk stickhistoria?
Är du nyfiken på historien bakom Eskimåtröjan med det kanske första stickade okmönstret? Lyssna på podden här eller i din telefon.

Sist i avsnittet finns en inspelad intervju med Ingun och Tone som Johanne gjorde under Bergen Strikkefestival i höstas.

92. Vantsamlaren Carina Olsson

Carina håller upp "fula vanten",

Vi har träffat Värmlands mesta vantsamlare, hemslöjdskonsulenten Carina Olsson.
Hon har 400 (!) vantar i sin privata vantsamling och har gjort det till sin uppgift att rädda gamla vantar med ovanliga mönster undan förgängelsen.

Carina är som en nu levande version av Hermanna Stengård som gjorde samma välgärning på Gotland i början av 1900-talet.

Hon tog med sig valda delar av sin vantsamling för att visa och berätta för Nördic Knittings alla lyssnare.

Ett älskat vantmönster i Värmland

Det här är ett par vantar med mönstret som kallas Värmlandsros – i Värmland. Som vi tidigare nämnt på denna blogg så har detta mönster andra namn på andra ställen i Sverige.

Vanten till höger har en mudd med någon typ av kavelfrans som lossnar om man drar i garntåtarna. Och så bra det är att sticka in årtal som på vanten till vänster, så man kan datera den med säkerhet.

Varsågod att kika in...

Dalbyvantarna är också typiska för Värmland, men de är inte stickade utan nålbundna. De får dock dispens att vara med i denna stickpodd eftersom de är så vackra. Dalbyvanten kallas också för "Ally McBeal"vanten.

Den högra vanten är nålbunden, den vänstra
är tvåändsstickad och vänd ut och in.

Carina berättar att man tvåändsstickade vantar i Värmland som vändes ut och in för att se ut som om de vore nålbundna. Ty de nålbundna hade högre status för de tog längre tid att göra.

Ganska likt nålbundna vantar faktiskt.

Det saknas inte heller en kragvante i samlingen. Med fint broderi och en fin förbättring: en innermudd som gör att det inte blir kallt om handlederna.

Snygg men lite kall.

Stickare har i alla tider verkligen ansträngt sig för att komma på smarta lösningar. Och lyckats! Originalvanten är från 1700-talet.

Ta da! Nu med varm mudd.

Ett annat bra knep för att få extra varma vantar är att lägga till flossa på insidan. Det blir fina prickar på utsidan också.

Så här ser insidan ut när flossan tovar ihop sig lite. Detta vantmönster är invandrat från Finland till Värmland.

Det är alltid kul att få se insidan eller hur?

Och någon kanske känner igen den här vanten dekorerad med Ekshärads gravkors, en liknande var med i Icakurirens bok 100 vantar som kom ut på 80-talet.

En annan ortsvante är denna Sillbodalsvante, som är ganska ny – årtalet 1517 till trots. Den är gjord till invigningen av en garnbutik på 2000-talet.

 

Bilvantarna från Sunne har ett mönster som också kallats för kottmönstret. För det ser ut som kottar. Men...

Vanten i mitten är bilvanten med kottmönstret.

... det visade sig att det egentligen är ett typiskt mönster från Hedmark, kunde Carinas norska vänner berätta.

Men mest värmländska av alla är de näverstickade vantarna. Den till höger är en arbetsvante. Vanten till vänster är mer finvante. Sådana stickas fortfarande för fullt i Värmland.

Näverstickningen kom med de finska invandrarna från Savolax som slog sig ner i de värmländska skogarna på 1500-1600-talet.

Och vill man veta mer om just näverstickning ska man passa på att köpa nya numret av tidningen Hemslöjd – för Johanne har skrivit en hel artikel om just denna intressanta stickteknik, som numera oftare kallas för entrelac. Det är förstås Carina Olsson som bistått med en massa kunskap, så hon är också med i reportaget.

Horisontellt stickad tumme.

Men vi avslutar med den "fula" vanten som har den mest ergonomiskt stickade tumme man kan tänka sig. Vilken genial konstruktion. Visst, den ser lite felstickad ut, men prova den.

De bästa vantarna Carina har.

Alltså – hur skön?! Det var Carinas farfars vantar.

Vill du veta vad Carina har för knep för att få byta till sig särskilt intressanta vantar?
Då ska du lyssna på poddavsnittet med Carina Olsson.